Hårda tider...

För ett tag sedan hade jag en diskussion med en svensk kompis, där vi kom fram till att det är svårt att jämföra krisne nu med hur det var "förr".

Men faktum är: det finns människor som inte har råd att äta det de borde äta i Stockholm idag. Precis som det fanns 1935. De flesta människor överlevde krisåren utan att svälta ihjäl, precis som nu.

Det är svårt att föreställa sig fattigdom när man förknippar den med svartvita foton. Den som tvivlar på att det här är riktigt tuffa tider, åtminstone i USA kan ta en titt här. Associated Press kablar ut att antalet hungrande och hemlösa i USA ökar dramatiskt. Jag lovar er - en tom mage känns likadant framför en färg-tv köpt på kredit som den gjorde på föräldrarnas gård, obelånad och full medgrönsaker runt om.

I USA har ju sedan länge andelen fackanslutna varit låg, vilket innebär att kostnaden för deras upphälle när de mister jobbet faller på kommunen. Som inte längre har pengar till det, rapporterar NYT .

Undrar förresten hur regeringen Reinfeldt tänkte när de drev ner fackföreningsmedlemsskapet? En medlem i A-kassan finansierar genom sin avgift sin egen försäkring. En anställd som inte är med i A-kassan hamnar på socialbidrag, och måste alltså försörjas av samhället... Vad det vad de ville? Det är det de får i alla fall...

Det finns en missuppfattning att fackföreningar är motståndare till kapitalismen. I själva verket har de alltid tjänat till att jämna ut inkomstskillnader som är skadliga för systemet och till att disciplinera arbetskraften. Hur hade Sverige sett ut utan LO? Grekland ger kanske en hint om det.

När pengarna till arbetslösa tar slut infinner sig frågan... varför inte "baila" ut dem? Om man trolla fram miljarder ur hatten för att försörja företag inom finans- eller bilbransche, varför kan man inte gör det för att försörja människor?

Det kan man naturligtvis, och det är väl det första som komemr att hända när kommunernas pengar tar slut. Det finns naturligtvis ett problem i batra trycka uppp pengar och ge dem till människor som inte producerar något. Moderaterna ser utmärkt väl problemet när det kommer till den enskilde, tyvärr ser de inget problem när SAAB vill leva på bidrag.

Problemet är att systemet bygger på att folk tror att pengar representerar ett reelt värde. Det gör de inte, de är bara siffror från en datamaskin. Alla pengar som finns i världen idag ör inte vinst från produktion, det är pengar som lånats ut, men som inte fanns innan de lånades ut. Kolla här... (Tack till marilena som visade mig videon på Vimeo.com)


Money as Debt (Greek Translation) from Alogo Skoufis on Vimeo.


När marknaden tappar förtroendet för pengar kollapsar de... det är precis vad som händer just nu, och bail-outs gör knappast något bättre.

Jag vet inte vad som händer när folk förstår det. En del kommer sluta jobba, och kräva att pengar trycks upp för dem som de trycks upp av bankerna. De klokaste kommer att försöka ta sitt öde i egna händer... i nästa innlägg ska jag försöka skissa upp en framtidsvision.. den kommande anarkismen.

Pensum: The coming Anarchy (Robert Kaplan)

Populism

När de ekonomiska vindarna blåser kalla, är det skrämmande hur snabbt politike världen över vänder kappan efter vinden. Med ett ironiskt leende läser jag hur bloggen Cornucopia förtvivlar över Anders Borgs kommunism...

I miljöpolitiken behövs däremot ett principfast handlande baserat på vetenskaplig debatt. Men vem röstar på en sån politiker när man är rädd att förlora jobbet?

Kanske fler än vi tror skulle göra det. Få politiker vågar utmana väljarkåren, de flesta försöker ge folket vad DE TROR att folket vill ha. Är det konstigt om folk hellre röstar på Sverigedemokraterna än på clowner?

Det var bittert sagt... En av mina idoler, George Monbiot, är likaledes bitter över EU´s och Angela Merkels svek i miljöfrågan i en commentar i The Guardian idag. Med all rätt.

Technorati Tags: EU

Ockupera Lettland?

 Det här är väl journalistik på lagomt låg nivå, men i alla fall... Ryktet kom norrifrån att mer än 2,600 letter har skrivit på en petition, där de ber om att Sverige ska ockupera landet, som för tillfället går igenom en lite tyngre version av finanskrisen än Sverige.

 Ett intressant förslag, även om jag tvekar på att Borg vill ha ännu mer ekonomiska problem och Bildt skulle protestera emot att få drygt en halv miljon etniska ryssar medborgare och till på köpet gräns mot Ryssland. Körsångare och ungmoderater skulle ljubla över det återupprättade stormaktsväldet. Flamma stolt...

 Innan man drar för stora växlar av det här ska man komma ihåg att Lettland är ett land i storlek med Sverige, och att 2,600 är färre människor än det bor i Munkfors
 


Läs om Lettland på Wikipedia

Hur dum får man bli?

Den svenska regeringen ska otroligt nog spendera 28 miljarder för att hålla en döende bilindustri vid liv i några år till. Ofattbart. Till jämförelse ska Sverige enligt regeringens budgetförslag under 2009 betala en liknande summa (ung. 30 miljarder) till utlandsbistånd (sid. 192 i pdfdokumentet). Trots allt gör kanske pengar bättre nytta i demokratiarbete i Zimbawe än i SAAB.

Visst är det önskvärt att SAABs anställda inte blir arbetslösa, men då är det nog bäst att skapa jobb utanför bilindustrin. Jag lovar er. SAABs anställda kommer stå på bar backe en vacker dag och cheferna går därifrån med fickorna fyllda. Nu kommer det kanske ske 2010 i stället för 2009, men när det sker är staten 28 miljarder fattigare och nämnda chefer 28 miljarder rikare.

Att satsa på bilindustri i en depressionsdjup lågkonjunktur på väg mot peak oil känns ungefär lika street smart som att satsa på att bygga vikingaskepp.

Till på köpet vill man bedriva forskning i aktiebolagsform. Det är precis vad jag gör till vardags, och det är bara av omsorg för läsarna som jag inte räknar upp en lång lista på varför det inte är en bra idé om man verkligen vill veta något.

Regeringen här i Bulgarien är förvisso korrupt, men inte så här dum...

Så svårt att förstå

Ärligt talat... det som händer i Grekland just nu skakar om mig, eftersom att det är så svårt att förstå. Från vilket håll man än ser på saken. I Bulgarien skulle det vara helt otänkbart med kravaller. Än mindre ockupation av universitet. En brasklapp: Om Bulgarien och Östeuropa fortsätter att utvecklas ekonomiskt och socialt så kommer en generation av zigenarungdomar att börja på universitetet om kanske tio år. Där har vi en grogrund för manifest missnöje och kravaller i Sofia. Men det är långt kvar dit.

Från ett Svenskt perspektiv är det också svårförståeligt. Det mesta jag läst online är mer eller mindre välmenande försök att förklara något man inte har en aning om... Högern tycker synd om husägarna vars hus går upp i lågor, utan att fundera på varför det händer i Athen och inte i Berlin. Vänstern ser det som ett resultat av polisens hårdare tag, men även det är tämligen orimligt. Kan ni tänka er tre (kanske blir det fler) dagars kravaller i Stockholm som svar på någonting den svenska regeringen eller polisen gör? Inte ens FRA och IPRED väckte sådana känslor.

Tidningsartiklar säger inte mycket heller. Anders Hellner noterar att Grekland (precis som Norge) har en stark utomparlamentarisk vänster och att folk är "förbannade". Det är väl ganska milt sagt...

Det enda jag kan se är att jag itne förstår, och att det ligger mycket historia bakom. Den här frustrationen har byggts upp under generationer, inte en eftermiddag. Vi tror så lätt att historien försvinner när vi blir lite rikare, får TV och snyggare bilar, vilket är vad som hänt i Grekland de senaste åren. Men vi glömmer inte vår historia, även om vi vill.

Bloggtips

Förbjuden frukt är som bekant godast, och bloggosfären som när man borde jobba...

 Jag snubblade i varje fall över Ulf Bjerelds blogg som verkade intressant för den som vill läsa om svensk politik.

Klicka gärna på hans länk till B'Tselem. B'Tselem är en israelisk rörelse som bland annat ger palestinier videokameror att filma övergrepp med. Precis så handskas man med en bitter politisk situation - inte med propaganda utan genom att försöka vaska fram sanningen. Den finns.

Лилла Едет

Ett svenskt företag från Lilla Edet (i titeln skrivet med kyrilliska bokstäver) har bestämt sig för att ge två ambulanser till staden Ajtos i Bulgarien.

 I skrivande stund har jag ingen aning om var Ajtos ligger, så det är nog ett ganska litet ställe, och de behöver säkert ambulanser. Kul att se Lilla Edet omnämnt på Bulariens främsta nyhetssajt Darik news, och kul att se Svenskar som bryr sig om Bulgarien :)

"Som läftstift på en gris..."

Det kallar Piratpartiet på SVD.se de förändringar som gjorts på Ipred-lagförslaget.

Retorik sägs ju vara en viktig del av politiken. Formuleringen är så snygg att det gränsar till politisk kompetens. :)

Det finns kanske potential i Piratpartiet, men det slog mig nyss att jag inte har en aning om vad de tycker om någonting annat än fri nedladdning...

Lite Machiavelli skulle inte skada

Det händer mycket idag. Demonstranter i Thailand ockuperar flygplatsen och EU lanserar ett EUR 200 miljarders krisprogram. Det finns så mycket att skriva om att tidningarna i väst inte hittar dagens stora nyhet i Bulgarien - att de EUR 220 miljoner EU-stöd till Bulgarien som frusits försvinner nu helt.

Jag hittade inget om den, varken på DN, SVD, vilket är förståeligt - Thailand är viktigare för Svenskar än Bulgarien, eller på euronews vilket är helt oförståeligt. Vill man inte prata om problemen? Vem ska då göra det?

I stället hittar jag en artikel av Ingrid Hedström på DN från igår som funderar över hur Bulgarerna kan vara sorgsnare än Rumäner : "Välfärdsklyftorna är lika stora i Rumänien som i
Bulgarien, och bulgarer har bättre mental hälsa än rumäner. Ändå är de
så olyckliga." Härifrån är det uppenbart att Rumänien rör sig framåt mycket snabbare än Bulgarien, och känslan av att vara avhängd ger nog upphov till en del sorg. T.ex. har ju inte EU dragit in stödpengarna till Rumänien lagom inför århundradets ekonomiska kris som börjar kännas även på Balkan.

Kommentarerna i Bulgarien är ganska bittra, och drar emot populism åt alla håll. Oppositionen skyller på regeringen. Bojko Borisov, oppositionens ledargestalt och borgmästare i Sofia hävdar att han skulle kunna göra så mycket för Sofiaborna med de här pengarna. Lätt sagt. Premiärminister Stanischev slokar med öronen och säger att EU ibland är orättvist mot Bulgarien.

Jag vet inte vad som är rättvist eller orättvist i det här fallet. Bulgarien är korrupt, men ingen ska få mig att inte bönderna i Sverige eller Italien också fuskar med EU-pengar ibland. Var drar man gränsen?

EU-kommisionen målade in sig i ett hörn där allt de kunde göra blev fel. Om man låtit Bulgarien få pengarna hade allt man tidigare sagt blivit tomma ord, och man hade stött det regerande socialistpartiet. I stället bestämde man sig för att vara hård, vilket blir till ett stöd för oppositionen.

Man har inte gjort hemläxan. I politik måste man gå från fasta principer till kompromiss. Inte tvärt om. Redan Machiavelli påpekade det i Fursten, en bok som i sin brist på moral har en viktig poäng - om man ska fatta obekväma beslut ska man ta dem rakt och ärligt. Det tycker jag inte att EU-kommissionen har gjort i det här fallet. Vad förväntade man sig skulle ha hänt sedan i somras egentligen?

Visste ni förresten att Nils Lundgren är en av de EU-parlamentariker som hårdast drivit på för att stoppa bidragen till Bulgarien?

Farligt läge

Richard Swartz har sorgligt rätt i allt han säger i den här läsvärda debattartikeln i SVD. Sydösteuropas samhällen är mycket mottagliga för främlingsfientlig populism. När arbetslösheten breder ut sig i Rumäniens bilindustri och Bulgariens byggnadsbranch finns det politiker som är redo att utan skrupler använda missnöjet för att få makt. T.ex Corneliu Vadim Tudor och Ataka .

"Judar finns dock inga längre" skriver Swartz. Visst finns det några judar, men upp runt 10 % zigenare som lever utanför samhället. (10% tar jag ur huvudet. Den egentliga siffran varierar från land till land och är svår att belägga)I Bulgarien vinner Ataka också missnöjesröster på att hetsa mot turkar. I Rumänien får man alltid med sig någon på att hetsa mot Ungrare. Men zigenarna är hackkycklingen, allas strykpåse.

Den som intresserar sig för den nuvarande krisen, och tror att det är en större omvälvning än en vanlig finansbubbla, hittar nog mycket god läsning framöver på Michael Panzers nya blogg When Giants Fall. Den kommer säkert vara lika fokuserad på USAs som hans gamla Financial Armageddon, men om man har tid är det bra läsning.

Ljuv Musik

Asphalt tango, ett skivbolag som specialiserar sig på gammal och ny sydösteuropeisk musik har släppt två nya album:

• Bucharest Tango av Oana Catalina Chitu
• Fake no more av La Cherga feat. Irina Karamarkovic

Länkarna går till ljuprov online (MP3 format) . La Cherga kan jag leva utan men Chitu tycker jag definitivt är värd de 15 EUR den kostar att beställa.

Knivigt

Jag läser på DN.se att färdtjänsten i Stockholm inte fungerar, på grund av att de som svarar i telefon inte förstår kunderna, och saknar lokalkännedom.

Jag hoppas att alla som läser förstår att det är en ganska komplicerad situation. Man kan ju t.ex. vända på resonemanget och säga att fler får tillgång till färdtjänst eftersom färdtjänsten sparar pengar på SAMRES anbud, med telefonister i östeuropa.

Telefonisterna kna nog prata svenska lika väl som de flesta svenskar pratar engelska. Men på telefon, med dialekt, kan det säkert vara svårt att förstå. Dessutom är ju språket så mycket mer om orden.. det handlar om tonfallen, skämten på rätt ställe och allt det där som gör att man känner igen sig i den man pratar med. Det kan man inte kräva av en moldav.

Kanske kan man i Sverige informera bättre om vem det är smo sitter i andra sidan av luren? Om man vet att man kommer till Moldavien så pratar man nog på ett annat sätt. Kanske kan kunderna få välja vem som ska svara? Ett alternativ kan vara att vem som helst svarar, och då svarar de snabbt, ett annat att man kommer till "sin" telefonist som man känner, men att man då kanske får vänta längre. För färdtjänstens kunder är inte vilka kunder som helst. De har större behov och kan ställa större krav än andra.

Färdtjänsten är ett komplext system som integrerar kundre, telefonoperatörer, chaufförer och teknik. Hoppas att någon vet vad som går fel och hur ofta det händer. Sök lösningar, inte syndabockar.

Kanelbullar och...

mjölk naturligtvis. EU's jorbruksministrar har precis kommit fram till ett avtal om hur jorbrukspolitiken ska utförmas 2009-2013.

I Svenska Dagbladet, min favorittidning på det svenska Internet beskrivs det såhär: "Avtalet innebär att delar av stödet till det storskaliga jordbruket
försvinner, till förmån för bevarandeåtgärder på landsbygden."

I Europas bästa tidning, Die Zeit står det tvärtom: "Verbände kritisieren die Beschlüsse der EU-Minister: Statt für stabile
Preise zu sorgen und so Kleinbauern und Armen zu helfen, dienten sie
der Agrarindustrie"

Frivilligorganisationer kritiserar EU-ministrarnas beslut: I stället för att skapa förutsättningar för stabila priser, vilket skulle hjälpa småbönder och fattiga, tjänade de jordbruksindustrin (min översättning)

Tvärt om alltså. Det är inte bara ingrott EU-motstånd som får mig att tro på Die Zeit i det här fallet. Till skillnad från SvD har Die Zeit en lång artikel med företrädare från t.ex. Oxfam i Tyskland, som förklarar vad förslaget går ut på, och vilka effekter det får.

Det ministrarna har bestämt är att höja mjölkkvoten , det vill säga den mängd mjölk ett EU-land får producera. Enligt gängse ekonomiska teorier bör det leda till

• Att mer mjölk produceras
• Större utbud ger lägre pris
• Mjölkbönder med stordriftsfördelar klarar prispressen
• Småbönder klarar inte prispressen

Småbönder innebär i det här fallet inte bara tyska eller svenska sådana. Det gäller även Bulgariska eler Kenyanska småbönder som redan är hårt pressad av prisumpad EU-mjölk. I den globala finanskrisen kommer de knappast få det lättare att låna pengar till att bygga ut sina jordbruk...

I ett läge med globalt sjunkande konsumentpriser, höga utlåningsräntor och stigande arbetslöshet har jordbruksministrarna köpts av den agrarindustriella lobbyn.

Det skriker korruption. Varför vågar inte Svenska dagbladet skriva det?

fjjfjfj

Informationshantering

I går, på väg mellan simbassängen och bussen köpte jag en tidning. Kanske var det de ihärdiga undgomar som delar ut 19´ - en bulgarisk gratistidning som fick mig att lägga ca. 4 riksdaler på en Dnenvnik med mer information och ett helt annat socialt kapital. Jag skummade fram- och baksidan, och skummade några artiklar till innan jag klämnade kvar den på kaféets bardisk. Blir man klokare av det? Snarare tvärt om. Jag är övertygad om att en mening av Marquez eller Tolstoj lär mig mer om livet och verkligheten än en utläst morgontidning.

Den som känner mig vet att en av de saker som tilltalar mer än mitt intellekt är doften av en färsk tidning, och jag är inte ute efter att kritisera denna nyttiga last. Jag tänker inte heller diskutera de nya gratistidningarna och den intresanta mediascenen i Bulgarien. Det kommer nog ett inlägg i maladets! om det. Senare. I det här inlägget vill jag diskutera olika sätt att förmedla information, och vad vi egentligen gör med tidningen, eller vad den gör med oss. En dagstidnig är enligt mig en

Angivare.
(I det förra inlägget använde jag felaktigt termen informatör)

En angivare kan t.ex. vara en mafiot som ger polisen information om sina kollegor, eller en spion. Angiveri kan vara mer eller mindre moraliskt försvarbart, beroende på den moraliska kvalitén hos den man anger till . Jag anser personligen att det är ganska ovviktigt vem man anger. Skulle det t-ex ha varit mer försvabart att skicka en judisk hallick till gaskamrarna än en lärare i Nazityskland? Knappast.

Nyligen har det t.ex. diskuterats hur man bör se på Milan Kunderas angiveri i Tjeckien på -50 talet. I fallet Kundera tycker jag att man ska döma intellektuella hårdare än medborgare i gemen, eftersom det är deras roll att försvara det fria tänkandet, och att 50 års tystnad, i synerhet från en intellektuell, är ett större problem än ett brott begånget under ganska extrema omständigheter.

Även om angiveri blomstrar i totalitära samhälen, så är det en förutsättning för allt polisarbete. Polisen behöver angivarna, och angivarna behöver polisen. Angivarna lever på att ständigt förse polisen med små doser information, som sällan leder till någon strukturell förändring.

På samma sätt förser oss dagstidningen, eller det mesta vi läser på internet, med små små doser information, som egentligen inte förklarar någonting. Det spelar ingen roll hur många tidningsartiklar jag läser om finanskrisen - jag kommer ändå inte att förstå den. Dagspressen fyller ett annat grundläggande behov hos läsarna - att känna igen världen. Det är krig, sport och ekonomi, ungefär lika mycket idag som igår.

På samma sätt känner polisen igen sin maffia genom små doser angiveri, och dansen fortsätter. Den påminner om urgamla religiösa riter där människor hälsade solen varje morgon, och trodde att den skulle sluta gå upp om den inte gjorde det... Det är nog ett sätt att uttrycka att vi är beroende av att känna att vi lever i ett universum och inte ett kaos. Detta behov fyller dagstidningarna bra, då de förutom ord ger en välbekant doft av papper mot trycksvärta, som går utmärkt med ett annat ankare i den västerländska vardagen - kaffet.


( Tyska Tageszeitung slår mynt av detta faktum och har tagit fram en espressoblandning som sägs gå extra bra till en kopp java. )


PR hamnar också i den här gruppen. Vi skriver rapporter som egentligen inte säger någonting. Om de gjorde det skulle ju kunden inte behöva köpa nästa månads rapport.

En angivare lever på att kontinuerligt servera information, utan att mottagaren lär sig någonting. Ingen blir färdig med att läsa morgontidningar. Tvärt om - börjar man en gång läsa tidningen får man snart en irrationell lust att läsa fler och fler.

Efter att ha läst sin tidning går man till jobbet som vanligt. Den som läst ut Anna Karenina är däremot en annan person än den som började läsa. Romaner tar upp livet till diskussion, ger ett perspektiv och en förståelse av världen som man inte hade förut.

Det är därför en mening av Marquez eller Tolstoj lär oss mer än en dagstidning gör. Det är därför vi behöver konst. Konsten är precis som clownen, inget annat än en

Lärare.

Till skillnad från angivaren, blir läraren till sist färdig. Jag är utbildad gymnasielärare i historia och religion. Jag kan nog lära de flesta 16-åringar en del, men en elev som är mer begåvad än jag är kommer snabbt till den punkt där jag inte längre kan undervisa honom. Om jag vore angivare eller reklamman (vilket jag är) skulle det här vara en mycket obekväm situation - hur ska jag nu kunna sälja min information? För en lärare är det däremot ett ögonblick antingen av stolthet eller kanske en suck av lättnad över att bli av med dem som man ser elever gå ut, och få en ny lärare. Mission accomplished.

På samma sätt kan en författare avsluta sitt livsverk. En del gör det aldrig. Rimbaud blev färdig innan han var tjugor. Enligt en kompis har Cartarescu sagt att Orbitor är den bok han skrivit på sedan han började skriva. Mission accomplished.

Det här har naturligtvis inte att göra med formatet i sig. Det är helt möjligt att undervisa genom tidningar - en tiding som t.ex. PC för alla hade sin storhetstid när datorer var något helt nytt. När de flesta människor lärt sig att formattera diketter stod man där, stolt och arbetslös- mission accomplished.

Det innebär inte att tidningen läggs ned, eller att Cartarescu dör, men en nyorientering av författandet. Cartarescu skulle t.ex. kunna skriva lätt erotiska noveller som han publicerar i rumänska Elle, och resa trunt i Europa och prata om sitt författarskap i femton år framöver... men då arbetar han precis som en dagstidning med att ge människorna det de vill ha, inte att lära dem något nytt.

Bibliotekarien

är den tredje figuren, som hanterar informationen på ett helt annat sätt, som ligger mer i linje med den semantiska väven. Jämfört med kolportören och läraren har han en mer tillbakadragen roll. Medborgaren kommer till biblioteket och söker bland mängder av irrelevant information ut det han finner relevant. Bibliotekariens roll är kanske att balansera, att försöka förutse medborgarens frågor utan att styra dennes fria sökande.

Begreppet medborgare är relevant för ett bibliotek tycker jag. Angiverisituationen är en komersiell relation. Information byts mot pengar, som är alltings mått, eller andra typer av belöningar. Undervisningssituationen innehåller en maktaspekt som skulle var oförsvarlig om vi inte utgår från att vissa i en given situation vet mer än andra.

På biblioteket däremot möts medborgare med olika kompetens och hjälper varandra att finna information. I typfallet vet kanske medborgaren mer om det han vill läsa om än bibliotikarien gör, bibliotikarien vet hur informationen är lagrad och hur man ska leta efter den.

Det finns ingen konkret belöning, det finns inget mission accomplished. Biblioteket uppnår egentligen ingenting, utan agerar smörjmedel i samhället. Biblioteket underlättar att information sprids och hamnar där den gör mest nytta.

Var gör information egentligen nytta? Hos den som är nyfiken och vill experimentera med informationen. En politiskt intresserad 16 åring som lånar böcker om franska revolutionen. En 37 årig kvinna som vill börja driva ett vanrdarhem och lånar böcker i marknadsekonomi. En släktforskande 70 åring som lånar böcker om sin hembygd o.s.v.


Nu några frågor till läsekretsen:

1. Bloggaren, vad gör han? Kolporterar han, undervisar han, sprider han information eller gör han något annat?
2. Hur hanterar man bäst personliga pronomen. Jag har genomgånde använt han i texten, vilket låter tilltalande men knappast är det. Det finns alltför många kvinnliga angivare, lärare och bibliotikarier för att de ska vara osynliga i texten. Finns det något bättre sätt att skriva på?

Utopier...

Vi har nog ganska långt kvar tills den semantiska väven, och anropsstyrd  lokaltrafik, om SJ inte ens kan beräkna sin elkonsumtion.

 Som Jakob tidigare påpekat skriver media att det kollektiva resandet ökar i Svergie. Det vore fint om SJ då hade resurser att hantera fler resenärer

Kunskap är makt

I det förra inlägget hävdade jag att Panoptikon är en metafor i vår samtid. Foucault tog fram Benthams idé om ett fängelse och visade hur den genomsyrade det klassiskt moderna samhället. Begreppet "klassiskt modernt samhälle" använder jag om den tid som känneteknades av en påtaglig mekanisering av samhället. Tiden mellan Spinning Jenny och Internet, eller kanske mellan Jeremy Bentham och Michel Foucault. En tid låter sig inte dateras mellan två datum, utan kännetecknas av idéer och tankemönster, som givetvis förändras olika snabbt i olika kulturer o.s.v.

Skolor, fabriker och andra strukturer byggdes enligt Foucault i det klassiskt moderna samhället med fängelset, närmare bestämt Panopticon som modell. En person, som inte var arbetare, inte elev, inte dömd till ett brott, såg alla andra och disciplinerade dem med sin blick. Vi härskar genom att se någon annan, givet att de inte kan titta tillbaks på oss.

Som fångvaktare i ett Panopticon vet vi något om den andre, den andre vet ingenting om oss. Kunskap är makt.

Om fångarna i Panopticonfängelset också kunde se sin fångvaktare skulle situationen se helt annorlunda ut. Då skulle fångarna, genom sin blotta mängd utöva press på fångvaktaren.

Jag tror att många som läser det här någon gång har undervisat, och det finns ett fenomen i klassrummet som illustrerar fenomenet. Så länge jag som lärare betraktar eleverna med ett "professionellt" avstånd är det jag som disciplinerar dem. Reaktionen på mitt ord är ett lydigt ja eller ett ryggmärgsnej - inte några nya idéer. Så fort jag går in i ett samtal kastas maktförhållandena om. Panopticon rivs ner . Elevernas idéer kan inte förkastas för att de kommer från fel håll. Jag tvingas motivera vad jag säger.

Ett virtuellt Panopticon är mycket svårt att upprätthålla i ett klassrum - elever är experter på att riva ner avståndet och ta ner läraren till den personlig nivå där deras inflytande ökar. Det är precis vad Polaren Per gör mot en annan av modernismens portalfigurer - socialassistenten, i Cornelis låt. Under den klassiska modernismen måste Panopticon ha varit en ouppnåelig dröm för administratörer.



Jimmy tipsade mig i en kommentar om ett annat begrepp - Panspectron , ett begrepp som Manuel DeLanda lanserade 1991 för att beskriva ett samhälle, vars resurser till övervakning är långt större än 1800talets England. Trots att det kittlande i tanken om Panopticon är att fången inte straffas, utan disciplinerar sig själv, så krävs det ett relativt stort och hårdhänt arbete för att få honom in i cellen så att säga.

Internet ger helt andra möjligheter. Ingen behöver fraktas någonstans, den som ser vad "fången" gör online observerar utan att bli sedd... Potentialen är oemotståndlig, vi kommer sannolikt att få FRA-lagar, inte för att se behövs, eller för att någon vill, utan bara för att vi kan registrera så mycket.

Internet gör jättemycket information tillgänglig från en enda fysisk punkt. Ett samhälle som det som den semantiska väven beskriver kräver att i sort sett all information finns där, en tanke som inte längre känns orimlig. Precis som i myten om Kung Kadmos som sådde bokstäver som blir soldater, en symbol McLuhan gör mycket av, är det samtidigt en förbannelse och en välsignelse.

Några som kanske var bland de första att inse Internets potentiella välsignelse var männen bakom The Cluetrain manifesto. De skissar upp en bild där gränser mellan produktion och konsumtion bryts ner, genom intranät och direkt kommunikation mellan företag och kunder. I informationssamhället är det som produceras idéer, idéer som kommer från samtalet.

Markets are conversations - det är slagordet bakom Cluetrain-tänkandet. Min chef trodde också på att internet skapade en ny värld, och startade företaget Commetric, där jag jobbar, för att profitera på att veta vad människor pratar om. Det är det vi gör, vi läser tidningar och bloggar för att kartlägga vem som säger vad... men är referensen till the Cluetrain manifesto riktig?

En konkurrent till oss har kanske hittat ett mer passande namn - Panopticon...

I nästa inlägg ska jag försöka skissa upp några olika sätt att handskas med information:

1. Informatören
2. Läraren
3. Bibliotekarien
   

Vem behöver en kropp utan organ

 Ett antal svenska kulturarbetare ställer sig bakom Ipredlagen, skriver SVD. Jag har inte satt mig in så bra i lagen själv, men själva tanken att lägga ut brottsbekämpning på privata företag är horribel. Vad säger Torbjörn Flygt om det?

 Jag tvivlar också på att kulturarbetare för Ipred har förstått vad internet är. Den som vill piratkopiera något kommer göra det oavsett vad lagen säger.

 Naturligtvis ska även kulturarbetare ha betalt för det de gör, men man kan inte för den skull försöka tvinga människor att köpa CD-skivor när teknologin gör CD-skivan obsolet. I stället får man försöka hitta vägar att få in pengar i den verklighet som råder. Helst utan att dra in polisen...

Det är mycket svårt att förstå hur en regering tänker som skär ned på statligt stöd till kultur, men i stället använder statens våldsorgan för att ge en döende marknad konstgjord andning. Vill man skydda kulturen finns det bättre sätt.

En annan skeptiker till fri nedladdning är Knut Olaf Sunde, intervjuad i Klassekampen. Han har ju helt rätt i att olika förutsättningar råder för ett hip hop band som gatas parlament och experimentell konstmusik. Men jag har svårt att tänka mig att det är experimentella konsmusiken som laddas ner i strida strömmar från Piratebay.


 Jag tror tvärt om att många av konstmusiklyssnarna är redo att betala, om inte annat av etiska själ.

Jag tror också att den hip hopare, eller punkare som börjat tjäna pengar kommer börja lägga dessa pengar på sin favoritmusik. Precis som folk kommer fortsätta köpa Springsteen-DVDer trots att de finns till nedladdning.

Är du själv en sån som kan tänka dig att betala, för att du vill att musikerna ska kunna fortsätta göra musik. Kolla då in Magnatune, där man betalar efter förmåga.

Den enda musik jag tror hotas är den mediokra musiken, som ingen verkligen älskar. ni vet sådana låtar folk köpte på singel och lyssnade på i två veckor. Sådana låtar kommer nog att laddas ned i stället, och de som gjorde dem får svårt att leva på sin musik.

Kanske tvingas Bard och Rolinski att ta jobb inom omsorgen för att få det att gå ihop. Kanske får de inspiration till nya låtar där? Kanske kommer de aldrig mer att släppa en CD... men vem kommer sakna dem?

Panoptikon

Panoptikon, liberalen Jeremy Benthams tanke från 1785 om ett fängelsesystem där fången disciplinerar sig själv genom att veta att han någon KAN se honom när och var som helst, är en metafor som jagat mig mycket länge. Jag tror jag läste om den första gången på gymnasiet under en filosofilektion.

När jag för två somrar sedan plöjde den mycket, mycket välskrivna Övervakning och straff (orig. 1975) mötte jag igen panoptikon, och sedan dess har den funnits där. Senast förra veckan mötte jag den i den mycket sevärda bulgariska filmen Dzift . Ett annat land. Ett annat år. En annan kontext. Samma begrepp...

...

Jag gjorde några sökningar på nätet för att illustrera min tes: att panoptikon är en metafor i samtiden . Vi kommer inte att förstå den förrän den har mist sin betydelse, däri ligger litteraturens kraft och mystik.

Den första sökningen är en "quick´n´dirty" Google sökning. Jag sökte på Jeremy Bentham, Michael Foucault och Panopticon i de kombinationer ni ser ovan. Siffrorna är avrundade av mig och ska utläsas med tre nollor efter sig. Det finns alltså 724000 hemsidor som skriver om panopticon enligt Google.


Av grafen kan vi t.ex. utläsa att:

1. Det finns fler hemsidor om Michel Foucault än om Jeremy Bentham.
2. Många sidor om Michel Foucault och Jeremy Bentham handlar om andra saker än panopticon.
3. Det finns fler hemsidor om panopticon än om Bentham.

Min slutsats är att begreppet Panopticon lever sitt eget liv. Det har förmodligen aktualiserats av Foucault, men det finns förmodligen en del människor som skriver om begreppet utan att referera varken till Foucault eller till Bentham.

En googlesökning är ju knappast vetenskaplig. Dessutom visar den inte i vilken mån panopticon lever i populärkulturen. Det kan ju vara så att panopticon betyder köttfärslimpa på polynesiska knappast troligt), eller att universitetet i Lyon har haft en konferens runt begreppet och publicerat 500 dokument om Panopticon (inte helt otroligt). Jag tar därför Googlesökningen med en matsked salt, och för att få ett bättre begrepp om populärkulturen skte jag med samma begrepp på Youtube. Dessa siffror ska INTE läsas med tre nollor bakom.

Samma sak visar sig här som i Googlesökningen. Foucault är mycket mer populär än Jeremy Bentham på ett relativt ungdomligt forum som Youtube. Att det finns videor om Jeremy Bentham beror delvis på att en av karaktärerna i TV-serien Lost uppkallats efter filosofen. Jag valde att inkludera dessa i resultatet eftersom jag inte kvalitetsgranskat Googlesökningen på något sätt, det finns nog ett gäng Michael Foucault som inte är filosofer där också, och för att själva faktumet att namnet används i en nyproducerad TV-serie visar på en viss populärkulturell relevans för Jeremy Bentham.

Det intressanta i denna graf är att det på Youtube finns många fler videor taggade med panopticon än med Michel Foucault. Jag anser mig härmed ha empiriskt stöd för att betrakta panoptikon som en metafor i samtiden , och under helgen ska jag fundera lite på vad som ligger i den. Nästa del i följetongen kommer på måndag

Kan vi veta allt? (Fortsättning på Den semantiska väven)

Det är så svårt att välja. Och hur vet man att man väljer rätt? Det korta svaret är att det gör man inte. Vår kunskap, och våra valmöjligheter är, trots att vi spenderar långa dagar framför ett internet som innehåller mer information än vi är kapabla att hantera, begränsade.

Av de tänkare jag mött i universitetsstudier är det få som berört mer än Marx. en av dem är den franske historikern Fernand Braudel.

Braudel beskriver en global ekonomisk historia som hela tiden rör på sig, men som väldigt sällan förändras i grunden. Det händer egentligen bara när hjulet, elden kommer och liknande. Det finns de som skulle hävda att internet är en liknande revolution. Kanske har de rätt, men den revolutionen har vi fortfarande framför oss i så fall. Idag ser vi på tv, lyssnar på radio, läser tidningar, chattar, skriver brev på internet.... precis som vi läste tidningar, skrev brev på papper o.s.v. tidigare...


Ekonomin består enligt Braudel av tre nivåer:

1. Den grundläggande självförsörjande nivån.
   
2. Marknadsekonomin. Typexemplet är ett medeltida torg (naturligtvis i Paris - Braudel är fransman) där en bonde byter ett kilo potatis mot ett par skor. Skomakarn får mat och bonden slipper frysa om fötterna.
3. Kapitalismen. Stora aktörer tar kontroll över marknadsplatsen. De kan t.ex. spara sina varor i lager för att driva upp priserna och sälja sen. Eller sänka priserna under profitgränsen för att ta marknadandelar.
   

Ni ser skillnaden mellan skomakaren och kapitalisten? Skomakaren har en dag på sig att övertyga bonden om att hans skor är bäst. Bredvid honom sitter en annan skomakare. Om han inte säljer skorna på marknadsdagen får han ingen potatis, stryk av frun, blir föraktad av sina barn o.s.v. Däremot ligger ju fröet till kapitalismen i det faktum att Skomakaren rent teoretiskt kan lägga undan skorna och sälja dem senare. Ett par skor håller sig ju mycket längre än mat, särskilt om det t.ex. är mjölk och inte potatis vi pratar om... Det fanns ju inte så mycket potatis i Paris på medeltiden. Detta faktum kunde skomakaren utnyttja och gjorde naturligtvis, så ersattes bondesamhället med industrialism och kapitalism.

Stora kapitalistiska aktörer uppstod någon gång på högmedeltiden, och de styr naturligtvis mer än någonsin förutsättningarna för sin egen handel. Men Braudels poäng är att alla tre nivåerna existerar samtidigt och inte ersätter varandra. Vem har inte ätit svamp man själv har plockat t.ex.? Eller kött från farmors gård? Eller burkar med inlagda grönsaker, Östeuropas delikatess... det är dock med blandade känslor jag minns farmors Chicagoblandning.

När vi hanterar pengar befinner vi som kunder oftast i bondens situation på marknaden. När jag köper en router är det naturligtvis Cisco själva som bestämmer vad de vill att den ska kosta och som kontrollerar alla steg från tillverkning till distribution. Men jag står fortfarande där som bonden och väljer mellan tre liknande produkter till liknande priser, och en fjärde som är misstänkt billig...

Som människa vill man inte bli lurad. På marknaden blir man det. Man är tvingad att ta ett beslut inom en viss tid, med långt ifrån fullständig information. Allt är egentligen kvalificerade gissningar. Och det retar oss. Kanske började det reta oss mer, när den säljande sidan i handeln gick över från marknadsekonomi till kapitalism, och kunderna blev kvar.

Kanske är det på grund av denna retande känsla av att bli lurad i vardagen, som moderniteten har präglats av drömmar och försök att veta ALLT. Jag tänker på väckelserörelsen som förklarar ALLT med bibeln. Jag tänker på totalitarism och på Wittgensteins och andras försök att skapa ett enda, logiskt mänskligt språk, för att kunna hantera all information utan att förlora något i översättningen.

Alla insåg direkt att internet har en sån potential. All mänsklig information översätts till ettor och nollor och finns tillgänglig för alla som är uppkopplade mot nätet. Den mänskliga hjärnan ska arbeta med att fatta beslut, inte leta efter information. Det ska datorerna göra åt oss. På så sätt får vi tillgång till ALL informationoch tid över att ta de bästa besluten.

Varför har då internet blivit så stort men förändrat så lite? Hur kommer det sig att vi är så konservativa att vi kollar på DN.se när vi letar nyheter, inte får dem från en bloggare vi bara känner genom en nätidentitet?

Kanske handlar det om att vi inte vågar lita på internet, än... vi jämför kanske priser på Pricerunner, men vill nog gärna surfa själva för att se om vi hittar något billigare. Vi handlar ofta där vi handlat förut, inte för att vi jämfört det finstilta i olika leverantörers kontrakt, utan för att vi litar på dem. Det finns en mänsklig relation mellan oss.

Det kan också vara en omöjlig dröm. Kanske är det så att den enda information vi kan hantera är den vi själva letat efter. Kanske är det insamlandet av information som bygger upp förståelsen i våra hjärnor, som skaparde frågor vi kan vaska fram den information vi vill ha med.

Kanske är det något helt annat. På fredag kommer nästa inlägg, om metaforen panopticon, som verkar vara en gotisk skugga till informationssamhället.

Läsning:
Panopticon på engelska Wikipedia
Virtual Panopticon - artikel

Krigsbyten

För en gångs skull har väl kanske Pia Kjärsgård rätt... när hon kräver tillbaks krigsbyten som finns på museum i Sverige. Det som tagits mot någons vilja ska naturligtvis lämnas tillbaks.

Att undvika frågan är naturligtvis ännu sämre....

Den semantiska väven

Nästan varje morgon väntar jag på spårvagn 20, som alltid kommer mer eller mindre överfull. Här i EU är inte riktigt samma trängsel som på trådbussen i Chisinau men sittplats är inte att tänka på.

Det fanns en tid när jag från tid till annan tog bussen mellan Sunne och Karlstad i Värmland. Den kom när den skulle, med spöklik precision, och man kunde ioftast välja på tiotals tomma säten. Mycket bekvämt för mig, men ett stort resursslöseri. Skulle man inte kunna ta lite av människorna på spårvagnen i Sofa och sätta dem på bussen i Värmland, för att jämna ut sakerna lite?

Att sätta dem i bilar är inte på något sätt aktuellt, särkilt inte i stora SUVar, även om det verkar som någon håller på med det.... Dels finns det alldeles för många bilar. Dels tror jag privatbilism till vardags är en lyx som kommer försvinna med ändrade konsumtonsmönster i finanskrisens spår. I Sverige har man visst börjat åka mer kollektivt redan, påpekar Jakob i sin blogg Ett brinnande vin .

Nej. Det går naturligtvis inte att flytta människorna från Sofia till Sunne. Men kanske skulle man kunda använda den teknik som vi lever i till att anpassa lokaltrafiken? Fler och större spårvagnar i Sofia. Minibussar i Värmland. En annan blogg - Confused of Calcutta , visade ett system i Calcutta som genom GPS visar var bussen är. Författaren påpekar också hur litet steget skulle vara till att få mer information. Vilken temperatur råder i bussen (ska jag ta på mig vinterjackan?), är den full (ska jag vänta på en senare) Vad kostar resan? (för att fylla upp fordonen jämt dras 20% av om man tar en mindre full buss). Vi har redan GPS och internet, så tekniken finns redan på plats.


Det bolag som kör trafiken skulle naturligtvis kunna göra det ännu bättre om de visste när jag ville åka? Som registrerad användare lägger jag upp mitt veckoschema i systemet. Eftersom det var fler människor än trafikbolaget trodde som har sovmorgon kör man tätare trafik lite längre, och kör turerna med minibuss under dagen.

På fredag ska jag hälsa på mormor, och beställer en minibuss kl 16. sytemet föreslår att 64an går förbi mig kl 10 efter att ha hämtat upp andra resenärer. Jag tackar ja direkt och får igen 20 % rabatt.

Drömmen om att använda internet för att hantera vardagen är gammal, se t.ex. den här klassikern som Brinnande Jakob visade mig: The semantic web . Men är den möjlig egentligen? Mer om det i nästa inlägg på onsdag.

Grattis!

Jag vill bara säga ett stort grattis till Barack Obama som visat att förändring är möjlig även i USA. Han knäckte FRP-koden, som man säger på norska, och lyckades få miljoner Amerikaner att rösta på det som är bäst för dem, inte någon som spelar på deras rädslor.

Jag tycker dessutom att McCains tal i morse var imponerande. Han tog förlusten, och insåg det historiska att USA valt en afroamerikansk president. Det var en mycket fin morgon framför BBC.

Världen kan bara bli bättre av att USA har en president som kan prata med oss andra.

Tro

DN skriver att Anders Borg tycker Svenska banker tar ut för höga räntor av sina kunder.

Borg tror uppenbarligen mer på sina prognoser än på sina principer. Jag trodde att han trodde att om bankerna får ta ut den ränta de vill av kunderna kommer kunderna att straffa bankerna och gå till den bank som erbjuder bäst produkt till bäst pris. I det fall ingen gör det, kommer detta vacuum att locka till sig entrepenörer som skapar en sådan bank, och dödar de banker som inte accepterar utvecklingen.

Jag har aldrig trott att det är riktigt så enkelt, men rätta mig om jag har fel, är det inte den ideologi moderaternas ideologi bygger på.

Själv skulle jag gärna ha en Asus EEE 701 från komplett.se för 500 spänn. Jag tror jag ska ringa och säga det, så kanske de tar sitt förnuft till fånga.

Jag har dessutom hört moderater säga att inflation är ett problem för samhällsekonomin, ibland t.o.m. hintat att det skuller var ett värre gissel än arbetslöshet. Vad som är värst är en akademisk septsfundighet - med Borgs politik kommer vi ha mer än vi vill av både och.

Revolutionen är här...

  Vad är det som händer egentligen? USAs centralbank sänker med enig styrelse räntan till 1 % och tigger om en inflation som kommer äta upp allt som människor tjänar i lön, eller vinst för den delen. Undrar hur man ska hantera en rusande inflation och finanskris samtidigt om ett halvår.

De enda som tjänar på det är de som belånat sig och inte kan betala sina lån... Det är inte alla ekonomer som tycker om det - att döma av hur kapitalt oförstående skribenter på nätet är så är det en ny klasskamp som gror i samhället. Mellan de som lever på den reella ekonomin, som arbetaren på Volvo och hans chef, och de som lever på att spekulera med lånade pengar, som managern på någon hedgefond.

Att Ryssland, Quatar och Iran bildar en ny oljekartell visar att USA´s inflytande är noll och ingenting utanför gröna zonen i Bagdad och Kabul. Jag tvivlar på att Obama, som jag gillar mer än Putin, kan göra någonting åt det.

 På Die Zeit online vädras öppet åsikter som att kapitalism är fel, och naturvidrigt. paradigmskifte?

 Det känns som att det är paradigmskifte på gång över allt samtidigt... jag tror verkligen vi lever mitt inne i en revolution och att ingen av oss vet vart vi hamnar om några år.

Då är det farväl till släkt och vänner

Med en lättnadens suck läste jag die Zeit´s första sida idag. den tyska regeringen villkorar stöd till banker. Varför jag tycker det är en bra hoppas jag att jag har förklarat. Jag kan acceptera att vi måste rädda finanssystemet, men jag skulle gärna vilja att någon förklarade pedagogiskt och tydligt exakt hur människors liv skulle påverkas av en global kollaps.

Inte så att jag inte inser att det skulle bli problem. Men det ligger väl också ett problem i att rädda fallfärdiga banker... De pengar de lånat ut finns ju faktiskt inte, och kommer inte att finnas nästa år heller. Så nästa gång någon frågar efter dem får vi bankskris igen. Och skattebetalarna får betala "högst" 1 500 miljarder" kronor igen... Dessa 1 500 miljarder låter ganska mycket monopolpengar för mig, så jag tror inte att de kan avvärja en framtida kris. Kanske förvärrar de den.


Men ändå... om någon lyckas förklara för mig VARFÖR vi måste leka med monopolpengar för att återställa marknadens förtroende i monopolpengar så säger jag inte emot. Däremot är jag inte dummare än att jag förstår att det kommer kosta alla oss som inte jobbar på Wall Street mycket pengar, i en blandning av vänster och högerregeringars sämsta sidor - nedskärningar och instabila statsfinanser. Det är där Björn Afzelius kommer in i bilden...

Det första de tyska politikerna kommer att kräva av bankerna är att löner för ledningspersoner begränsas till blygsamma 500 Miljarder Euro per år. Det är förbannat mycket pengar, särskilt till någon som har gjort bort sig fundamentalt, men kom igen Merkel. Hur omoraliska höga löner än är, är det inte de, utan systemet i sig som är problemet. Men som Björn Afzelius påpekar i "farväl till släkt och vänner" - det är så mycket enklare att skälla på en politikers eller CEO´s personliga omoral, an att ställa dem till svars för vad de gör med våra pengar och liv.

Tyvärr hittade jag inte "Farväl till släkt och vänner" på Youtube, så det får bli en annan av Björns godingar på temat moral.

björn afzelius medan bomberna faller

Catchers in the Rye

Hm... ska bli intressant att se om helgens politiska beslut på EU-nivå lyckas rädda bankerna. Och ännu mer intressant att se vad som händer sen. Om de inte lyckas antar jag att "krisen" växer sig ännu större... Men så länge den håller sig till börsen drabbar den den som har pengar hårdast. Min mormor t.ex. som bor i en hyreslägenhet har knappast drabbats alls än.

Men vad händer om räddningspaketen lyckas? Planerna går ju i princip ut på att staten garanterar bankernas affärer som jag förstår dem. Säg att staten pumpar in en miljard Euro i bankmarknaderna, och att allt blir frid och fröjd sen. Var kommer de pengarna ifrån?

Antingen ifrån statsbudgeten, alltså mormors pension. Eller också är de nytryckta pengar, den lösning man valt i USA. Den lilla ekononomiska kunskap jag har säger mig att det kommer att leda till en inflation som är högre än vi sett på länge i väst. Säg att den blir 10 % i Sverige... vad blir den då i växande ekonomier som Bulgarien, där inflation närmast måste vara omöjlig att bli av med i ett marknadssystem. 30 %?

Det kommer alltså vara min mormor, och de fattiga baborna på Balkan som betalar kalaset. De som förlorat pengar får tillbaks dem, de som inte har de får lida av sämre statsfinanser som kommer slå även mot kommunernas, och hög inflation. Vem tycker att det är rättvist? Ingen. Inte Marx. Inte Göran Persson. Kanske Reinfeldt, men knappast JS Mill eller Milton. Priset för att rädda aktiemarknaden borde delas i förhållandet till aktieinnevhavet.

Gränser och människor

Det verkar som att läget i Kaukasus lugnar ner sig lite, vilket måste vara bra för alla som bor där. Det har begåtts övergrepp, övergrepp vilka Ryssland som den överlägset starkste makten hade resurser att förhindra, vilket man inte gjorde.

Jag hoppas att Saakasjvili, Medvedev och andra politiker lyckas fokusera på det i framtiden, och jag hoppas på ett Ryssland som respekterar mänskliga rättigheter på allvar.

Däremot har Medvedev rätt när han säger att inget irreparabelt har skett, och DN har fel som säger att Georgien har styckats. Syd Ossetien och Abchazien har aldrig stått under den Georgiska regeringens kontroll. De stod under Moskvas kontroll i Sovjetunionen. Anledningen till att de hörde till Sovjetrepubliken Georgien vet jag inte, men jag ser ingen anledning till att världen ska visa någon överdriven vördnad för dessa gräner, som drogs av mer eller mindre onda skäl av Stalin själv.

Fokusera på människorna, inte gränserna.

Det stora dundret är på väg...

 "Det svåra med en revolution är att bända upp den första gatstenen" sade vi till varandra på den tiden vi hoppades på revolution i folkhemmet... Några år senare har jag en del att invända emot den trotskistiska synen på revolution eom en fråga mer om teknik än politik. Men i alla fall... nu är den på väg.

 På bloggen Cornucopia som jag följer för att få grundläggande kunskaper i ekonomi finne en snygg sammanfattning över dagens förstatliganden eller privata räddningsaktioner.

 Faktiskt är det de privata räddningsaktionerna som är mest intressanta tycker jag. Under de senaste veckorna har världens rikaste banker spenderat miljoner på att köpa upp dåliga affärer, för att rädda hela systemet.

 Det är ett kvantumsprång från Manchesterliberalismen. Ingripanden bygger på en  ideologi som kopplar rikedom till ett asvar för mindre lyckligt lottade. Det antyder också att företagsprofiter är något annat än privat egendom, att rikedomen egentligen tillhör hela systemet...

Jag tror knappast att det är vad Swedbankcheferna tänker på när de köper Banco Fonder. Men när röken har lagt sig kommer många inflytelserika aktörer att ha fått nya perspektiv på vad osm är politiskt möjligt att göra. många kommer att kräva mer politisk kontroll, och det kommer de få...

700 Miljarder Dollar till vad då?

Hm... George Bush vädjar om att ett krispaket för fantastiska 700Miljarder dollar för att "räda det finansiella systemet". Ursäkta franskan, men man tvivlar ju på om det är värt att rädda.

Det är svårt att hålla sig för skratt när McCain sedan vill ställa in debatten med Obama för att lösa den ekonomiska krisen. Det låter som att han kommer bli färdig med det efter helgen... Om inte, hur länge kan man skjuta upp et demokratiska systemet för att lösa med en kris som en del hävdar kommer kännas även 2011?

Det finns nog anledning att hålla ett öga på vad som händer meed demokratin i USA nu. Med Cohens ord

"It comes to America first, the cradle of the best and the worst"

Socialism!

Inte bara jag, utan även The Guardian glädjer sig åt den nya vågen av Socialism och förstatliganden.


Är det inte paradoxalt att börsen rusar öppåt efter beskedet att USA´s regering tar hand om ekonomin om det går åt helvete. Som vi vet är det den som betalar som väljer musiken, och med ett sånt system har ju "marknaden" svårt att säga emot staten när Obama vill ta in högre skatt för att finansiera utbildningsreformer eller liknande...

Allt kan hända...

Vilken sida ligger Marx på nu?

 Karl Marx måste ha vänt sig i sin grav många gånger sen sin död i London 1883. Trots att de flesta av nittonhundratalets revolutioner kallade sig marxistiska satte de en tilltro till gerillakrig, terror och övertygade individers makt att förändra världen som borde ha varit Marx främmande.

 Det grundläggande i Marx förståelse av världen, som jag läser honom (det var ett tag sen nu dock...) är att världen förändras av processer som tar flera generationer. En individs övertygelse är alltså ganska oviktig. Det spelar faktiskt ingen roll om du blir kommunist eller inte - kapitalismen kommer genom sin inneboende logik att gå över i socialism, för attt sedan obemärkt glida över i det klasslösa samhället.

 Det lät ganska utopiskt när jag läste det men... Det som nu sker i USA, där finanskrisen lett till att Fanny Mae och Freddie Mac förstatligats (Chavez ligger i lä...) och Federal Reserves miljardlån till AIG, som i princip ger dem makt över företaget, är ju exakt som Karl Marx beskrev det. Kapitalismen tar kål på det privata ägandet...

 Kan tänka mig att Marx snurrat några varv extra för att lägga sig bekvämt på rygg och njuta av att ha rätt för första gången på mer än hundra år.

Kalla fakta:

I Sverige har kvinnor 84% av männens lön.

I Rumänien har kvinnor 92,7 % av männens  lön.

Hmmm...

Det var som tusan, Ungerns regering gör samma sak som den brittiska och Bulgariska.

Man undrar vart världsekonomin är på väg egentligen. Det mest problematiska tycker jag inte verkar vara bankkrisen, utan lågkonjunktur, snart slut på olja, och brist på mat samtidigt. Det enklaste sättet att få ner oljekonsumtionen, och därmed oljepriset och matpriserna skulle ju vara att odla grödor som kan bli etanol.

Men en del säger ju att det är det som gör maten så dyr... Puh...

Valfläsk

Världen går in i en recession. Bulgarien kämpar med en inflation som närmar sig 10%, Eurozonen nöjer sig med en inflation på 3,1-3,6 %, som dock är dubbelt så mycket som Europeiska Centralbankens målsätttning på under två procent. Det är med andra ord svårt att blogga om världen utan att hamna i ekonomiska spörsmål.

Inflation är som bekant dåligt, och kan betraktas som en stöld av alla, eftersom allas pengar blir mindre värda.

Därför får Bulgariens regering duktigt med stryk av sina liberala motståndare i landets mest namnkunniga veckotidning Kapital. Regeringen har nämligen bestämt sig för att såhär lagom till valet i höst bjuda fattiga pensionärer på resor till Svarta Havet.

Till saken är att pensionärerna är den socialistiska regeringens kärnväljare. Visst är det korrekt att prioritera dem, men Kapital pekar på att problemet inte är populismen, utan att man blåser på inflationen. Ni kan säkert föreställa er att Bulgariska pensionärer redan har det ganska pressat. Många lever på nåt runt 1000 SEK i månaden, och inflationen snarare går ut över matbudgeten än inköp av feta mobiler som i Sverige .

Att köpa en resa åt pensionärerna är som att ge dem pengarna i handen, inte som att ge dem jobb, lägre skatter eller fler bibliotek att gratis läsa tidningarna och bilda sig en egen politisk uppfattning i. Det för in nya pengar i ekonomin, som snart, särkilt i juletid kommer att sprida sig i detaljhandeln.

Rent konkret - pensionärernas resor håller turistorterna öppna en månad till. De som jobbar där får en extra månadslön som de köper stekpannor eller tröjor för. Detta pressar upp inflationen eftersom mer pengar gör att företag inte behöver låna. Bankerna sänker räntorna för att få in mer pengar... andra, rika människor lånar för att köpa dyrare julklappar som t.ex. SUV:ar och karusellen är igång. Allt det här är Kapitals analys, men den är svår att inte hålla med om.

Kapital tar naturligtvis chansen att ge en känga åt regeringen och mena att den inte lever upp till Europeisk nivå. Döm därför av min förvåning när jag idag ser att Storbrittannien gör samma sak. Regeringen ska betala ut engångssummor till människor som inte kan betala att värma upp huset. Godhjärtat (eller bara cyniskt av politiker som inte tror sig vinna nästa val?) men kortsiktigt.

Intressant nog handlar kritiken i FT inte om inflation... är det bara Östeuropeiska regeringar som måste täkna på det? Skillnaden är kanske att Bulgarien inte har en självständig centralbank som hanterar valutan leva - den är knuten till Euron. Men ändå... I Kapital framstod de Europeiska politikerna som föredömen...

Bravo Mustafa!

Efter att ha spenderat större delen av en arbetsdag i ett Sofia som börjar lukta höst med att försöka minimera intrycket av att människor bryr sig om mänskliga rättigheter i Kina - vi skriver just nu rapporter åt bolaget som hanterar Beijing 2008 kommiténs PR... tog jag en liten paus på det svenska internetet.

Jag hittade denna fantastiska artikel av Mustafa Can om kurdisk identitet i exil. Om hur den som besegrats och tvingats i exil oftast väljer att glorifiera sitt lidandes historia i stället för att förstå vad som egentligen har hänt.

Precis som Can skriver är det inget specifikt som gäller kurder... På Balkan är den här sortens tänkande oftast påfallande uppenbart. Den historia rumänska skolbarn får är ett mycket bra exempel. Men jag tror Cans artikel berörde mig just eftersom jag i exilen inser att det gäller även mig. Att jag idealiserar Sverige, gör verkligheten till en dröm och slutar att bry mig om hur den egentligen ser ut. Den svenska exilen är kanske relativt ofarlig, vi har inte så många minnen av oförrätter som ska hämnas som de flesta andra folk har. Men det är bara tur.

Den idealiserade historian lägger sig i vägen för förståelsen, eldar på och cementerar konflikter som skulle kunna dö med tiden.

Cans artikel pekar också framåt, på hur man låter dessa konflikter dör. Genom att gå till fakta, se vad som har hänt. Det viktiga är att förstå sig själv, inte att se vems fel något är.



----------------
Now playing: Slonovski Bal - Sano Duso
via FoxyTunes

Linus lag

Jimmy, en gammal kursare till mig har idag publicerat ett mycket bra inlägg om demokrati på sin blogg. Det heter "Massans intelligens är bättre än expertstyre" och handlar om just det - att komplexa problem inte kan hanteras av experter. De kräver många människors inblandning.

På jobbet läser jag många artiklar som handlar om kommunikationsteknologier. När man läser mer än tio sådana om dagen är det tydligt vart internet, och vår informationsteknologi är på väg - mot lösningar baserade på fri mjukvara. Varför då? Därför att de helt enkelt är bättre, och fortsätter att förbättras. Tusen programmerare som tittar igenom en programkod är bättre än den bäste är ensam. Linus Thorvald, Linux skapare har formulerat det som en lag: “med tillräckligt många ögon, blir alla buggar synliga”.

Fler ögon ser fler fel. Och framför allt att kan se varje problem från tusen olika perspektiv, medan experten är hänvisad till ett enda. Jag skulle vilja se ett samhälle som fungerar precis så. Där alla människors perspektiv tas tillvara, för att hitta lösningar som är acceptabla för alla.

För det krävs, precis som Jimmy skriver, i princip två saker. En informerad och nyfiken allmänhet, och politiker som tar denna allmänhet på allvar. Alla parter har rätt att hysa politiska uppfattningar, men de måste respektera att andra har andra uppfattningar och inte låta ideologi överskugga det som ögonen ser.

Just idag har jag inte läst så mycket om fri mjukvara utan i stället om olympiaden i Beijing. Det är skrämmande att se hur väl en diktatur kan samarbeta med multinationella företag. Att media idag till stor del består av multinationella företag, t.ex. amerikanska NBC gör saker ännu värre...

Jag hoppas att ett internet byggt på fri mjukvara och ett samhälle baserat på detta internet kan vara ett sätt att försvara demokratin, osm mer än någonting annat hadlar om fri tillgång till information. Precis som i den fria mjukvaruvärlden måste människor kunna få reda på hur systemen fungerar, och fundera ut sina egna lösningar som kollektivet kan använda sig av om det vill.

Globaliserad Sophantering

Denna fredagsmorgon bjöd på en mer än vanligt intressant nyhetsskörd från Balkan som jag kände mig tvungen att dela med mig av. Det är visserligen gårdagens nyheter, men ändå...

Ni kanske har hört talats om att länder i Väasteuropa betalar länder i Västfrika för att få dumpa sina sopor där. Det har väckt ont blod hos socialt och ekologiskt engagerade människor, särskilt när det gäller radioaktiva sopor eller annat industriavfall.

Men fenomenet - försäljning av sopor, berör inte bara Afrika, och inte bara industrisopor. Alla vi som bor i Sofia producerar "enorma" mängder sopor enligt den rumänska tidningen Ziua online. Och visst... mycket sopor är det ju. Politikerna vet inte riktigt vad de ska göra med allihopa, och den bulgariska ministern för vatten och miljö Ceavdar Giorgiev har sagt att man som sista utväg kan tänka sig att mot betalning dumpa soporna i Rumänien.

Det kan rumäniens minister för miljö och hållbar utveckling, Attila Korodi inte alls tänka sig. Han påpekar att rumänien sade nej til en italiensk förfrågan om att sälja sopor redan 2007 och att man har nog med sina egna fram till 2015, då sophanteringen kommer bli fri inom EU.

Det är nog ett datum som miljörörelsen i västeuropa bör lägga på minnet. Jag har svårt att tro att miljön i östeuropa eller globalt gynnas av det.

Nåväl, lite gladare nyheter kanske: genomsnittslönen för rumäner som jobbar utomlands har under det senaste året försubblats. Jag antar att det inte bara gäller rumäner, utan alla östeuropeiska arbetstagare i väst. Tyder det kanske på att Europa börjar bli ett hem och en arbetsmarknad för alla Européer?

Till sist har tidningen Forbes publicerat en lista över världens femton rikaste regenter. Vår egen Karl Gustaf är naturligtvis för svensk för att finnas med på en sådan lista. H ans apanage kommer inte i närheten av vad Shejkerna runt gulfen har. Stackars KG.



----------------
Now playing: Balladen_om_resan_till_paradiset.mp3
via FoxyTunes

Klass

Ja. Jag vet. Jag är en av alla dom som älskar att prata om klass i alla möjliga sammanhang, och som knappast kan lyssna på Bruce Springsteen utan att analysera kapitalismens mer känslomässiga aspekter.

Låt mig börja just här. Med Bruce Springsteen. Och att klass i väst- eller nordeuropa inte handlar om pengar. Det handlar inte heller om politik i första hand. Det handlar mer än nåt annat om känslor.

I come from down in the valley
where mister when you're young
They bring you up to do like your daddy done
Me and Mary we met in high school
when she was just seventeen
We'd ride out of this valley down to where the fields were green

Det är de första textraderna i Springsteens The River. Många tycker att det är den bästa låt som någonsin skrivits. Jag tycker nog bara att det är Springsteens bästa, men den illustrerar det jag vill säga.

Ingen människa kan säga att det här är politik. Å andra sidan - ingen kan säga att det handlar om att växa upp på Lidingö heller. Det handlar om känslan av att växa upp på fel sida älven, fel sida järnvägen, i Grums... ni vet, där där man uppfostras till att göra som sin pappa och att hålla käft när de som vet bättre pratar.

Det lärde sig aldrig Lars Winnerbäck.

Där elljusspåren ledde hem till middagstid.
Där allting var modernt runt sjuttisju.
Där låghusen vilade och skogarna tog vid,
där bodde jag, där bodde du.
Där bodde jag & du.

Inga jordskalv där vi bodde, ingen frös och ingen svalt,
men det skävlde när du rörde vid mig.
du var sjutton jag var sexton & jag skolkade från allt.
Jag ville bara va med dig.
Jag ville bara va med dig.

De här orden är Lars Winnerbäcks, från sången Hjärter dams sista sång. En annan klasserfarenhet, en annan känsla, lika precist beskriven som i The River. Den handlar om uppväxten för såna som mig.... i villor där allt var normalt, utom den tjeckiske grannen som inte klippte gräset i tid. Där alla hade en bil (Dans familj hade två) och en gräsmatta. Vi visste mer om svälten i Etiopien eller konflikten i Palestina än om den där Tjeckiska grannen, för etiopierna och palestinierna fanns i våra vardagsrum och TV´n talade på det språk våra föräldrar lärt oss att förstå. Vi var medelklass helt enkelt.

När man pratar om klass i Sverige blir man oftast ansedd som tråkig, för man säger nåt som alla redan vet. När allt kommer omkring, så handlar nästan all västerländsk kultur om att hantera det här klassamhället på nåt sätt. Rätta mig gärna, för jag skulleså gärna ha fel om det här.

Jag skulle så gärna ha fel, för jag trampar så ofta människor på tårna när ämnet dyker upp. Av en anledning jag inte förstår så är klass ingenting man diskuterar i östeuropa.

Det är svårt att säga om Bulgarien är ett klassamhälle - men det är det definitivt inte på samma sätt som i Sverige. Bulgarien är definitivt mycket mer orättvist. Det finns oändligt mycket större ekenomiska skillnader mellan människor än i Sverige.

Men klass i Sverige är som Jesus när han säger till lärjungarna, att när två eller fler är närvarande, då finns jag mitt ibland er. När vi träffas är klassen alltid med oss... som gemensam bakgrund, anledning till konflikt, eller förutsättning för humor, när vi överskrider gränser eller skojar om den. Jag säger naturligtvis inte att klass är det enda som spelar någon roll, inte ens att det är viktigt. Tvärtom, klass spelar en mycket liten roll i de flesta sammanhang. Men den finns alltid där.

Jag vill inte låta revolutionär, eller moralisera. Jag vill bara förklara vem jag är, varifrån jag kommer. Men jag lyckas aldrig det utan att kränka dem som lyssnar. Det gör ont.

Mc Luhan

Det bästa med välutvecklade demokratier är biblioteken. Oändliga mänger av gratis information är en lyx, men också en garant för balans mellan politisk styrning av samhället och politikers styrning av folket.

I Bulgarien är folkbiblioteken inte lika tillgängliga som jag minns dem hemifrån, men det finns alternativ, som t.ex. företagsbiblioteket där jag jobbar, som gömmer några guldklimtar om journalismn och media. Där fick jag tag i Marshall McLuhan´s böcker Understanding Media och The Global Village . Hur många gånger har du hört sägas att världen förvandlats till en global by? det är McLuhans ord.

McLuhan insåg tidigare än de flesta att TV, och ännu mer internet, förändrar våra samhällen genom att förändra hur vi tänker och upptattar världen. Som alla visionärer har han oftare fel än rätt, men man kan ju leka lite med hans tankar. Under en tågresa till Pleven slog det mig hur Mc Luhan´s samhällsteori skulle kunna förklara ett östeuropeiskt fenomen - hur alla servicearbetare i offentlig tjänst, postkassörskor, bibliotikarier och tågkonduktörer kan vara sura nästan jämt. Det är de, jag lovar...

Mc Luhans poäng är att det finns två sätt att uppfatta världen - visuellt eller taktilt. Till varje världsuppfattning hör vissa fenomen, t.ex:

Visuellt tänkande
- Romaner, industi, militära erövringar, järnvägar, nationalism, uniform, rationellt tänkande (Alltså - Europas utveckling efter digerdöden, eller allt det som det finns mer av i väst än i öst)

Taktilt tänkande
- Internet, TV, symboliskt tänkande, jetplan, bondesamhällen, jeans, förälskelse (Alltså, världen före digerdöden och efter 1989, eller allt sånt som Europa inte är världsbäst på.

Det visuella tänkande bryter enligt McLuhan igenom med de gamla grekerna, och blir dominant i samband med renässansen. Men när informationen börjar snurra alltför snabbt,när internet ersätter folkbiblioteken, går vi in i en fas där det taktila tänkandet tar över. Det är väl bara att se hur mycket kortare de romaner som skrivs nu är jämfört med de som skrevs för hundra år sedan för att inse att att nåt har hänt. Eller, jämför: The Cluetrain manifesto med Det Kommunistiska manifestet.

De stackars statsanställda i Östeuropa hamnar här i en mycket obekväm mellan position. de representerar drömmen om det visuella samhället, i ett samhälle som alltid har varit taktilt i en värld som blir alltmer taktil.

De socialistiska åren var ett våldsamt försök att tvinga taktila bondesamhällen (Tjeckien, Ungern och viossa regioner är en annan historia) att bli visuellt tänkande industrisamhällen. Statstjänare som lärare, konduktörer och postiljoner var pionjärer för industrialismen med den totalitära staten i ryggen.

Men när staten kollapsade var världen inte längre den samma. Länderna i väst kämpade för att förstå sig själv, och ställa om från en visuell kultur till en taktil. Och människorna på botten visste som vanligt att vinden hgade vänt, och struntade blankt i att låta sig uppfostras till goda skattebetalare. Varför skulle zigenare eller bulgarer, rumäner, ryssar som bor på landet lära stå sig kö, jobba och betala skatt, när de unga i väst dansar till tribalistiska rytmer, går i jeans med hål på och lär sig smida järn på folkhögskolor?

Att åka tåg till Pleven är att se världshistorien utspela sig framför sina ögon. En konduktör i uniform som försöker hålla ordning på zignare som tjuvåker. de har knappt kläder på kroppen, men alla har en mobiltelefon. De är en illustration till McLuhans idé om framtidens medborgare, som återtribaliserats genom dne moderna tekniken.

Naturligtvis slutar konduktörens bittra försök till disciplinering i ett ännu värre kaos... inte olikt hur ett klassrum fullt med taktilt tänkande femtonåringar reagerar på en visuellt tänkande lärares försök att disciplinera dem. Varje arbetsdag är ett förlorat krig för dessa människor, och de vet det. Är det konstigt om de blir bittra och sura?

Nej , nej, nej...

På eftermiddagen fredagen den trettonde börjar de första resultaten från folkomröstningen på Irland dyka upp på internet. Allt tyder på att EU´s konstitution röstas ned en gång till, om det nu beror på datumet, att Europas befolkning är dummare än sina ledare eller att de har läst fördragstexten och inte tycker om den.

Vad som ska hända vet ingen... Ska förslaget omförhandlas en gång till? Det kommer i varje fall knappast att kunna genomföras enligt tidsplanen, d.v.s träda i kraft 2009.

Det är som, nästan alltid när det handlar om EU krångligt, långsamt och svårt att förstå sig på. Detta är nog något som i grunden måste ändras om EU ska kunna bli en förening av folk och inte av mer eller mindre korrupta politiker. Jag tror inte att EU-politiken är svårare än nationell politik. Men det är något med den som avskräcker människor, som ger dem en känsla av att inte förstå. Den cyniska sidan i mig säger att det inte är helt oavsiktligt. Jag tror att politiker känner sig effektivare när besluten inte behöver förankras i folket, och gärna vill hålla folket på armlängds avstånd, ett avstånd som uppehålls av den här känslan av att allt är så komplicerat.

"Det talas inte så mycket om att EU trots allt, även om det ibland tar lång tid till beslut, har förmått att ta stora beslut om miljö och klimatpolitik med de nuvarande fördragens regler." skriver GP och hävdar att Nej-sidan byggt sin kampanj på att försvara "Nationella värden".

Det finns mycket att säga om det, men låt ossl minnas att valet om man ska lägga beslut i de nationella riksdagarna eller hos EU-kommissionen inte bara handlar om nationell identitet, utan också om medborgarnas inflytande, som onekligen är större på de nationella parlamenten. EU har ju stadfäst att beslut ska tas på så låg nivå som möjligt...

Dessutom handlar det om parlamentarism. De som läst det första EU-fördraget, det såldes som bekant i pocketversion även i Sverige innan Frankrike och nederländerna röstade nej vet att makten inte flyttas från nationella parlament till Europaparlamentet, utan i första hand till Ministerrådet. Mer makt till Reinfeldt alltså, som slipper debattera besluten med vänster- och miljöpartister i riksdagen. Och i Europa är inte parlamentarism självklart - Frankrike är ett exempel på en stat med en stark, direktvald president. Kanske måste vi först diskutera vilka principer som ska styra Unionens regering, innan vi kan diskutera ett konkret förslag? Man skulle t.ex. kunna övertyga mig om att en europeisk federation styrd av Eu-parlamentet är en historisk nödvändighet. Men jag skulle aldrig rösta för att styra ett geografiskt område me dne stark president.

Ironiskt nog belyser detta ihållande dödäge som uppstårt när folket tillfrågas men inte svarar som de borde, att Europa verkligen behöver nån slags gemensamma regler. Fördragstexten skulle ju gälla medborgare även i Spanien, Bulgarien och Sverige... det är ganska orättvist att endast Irländarna får bestämma åt oss.

Kanske kunde en pan-europeisk omröstning vara en lösning? Det skulle säkert bli ja, men det är svårt att inte se ett sånt beslut som legitimt. Om regeringen Reinfeldt, som i den senaste opinionsundersökningen fick 40 %, ska bestämma åt oss har jag svårt att repektera beslutet.

Det finns två vägar ut ur EU´s problem som jag ser det. En är att bestämma med mininmalt folkligt inflytande, undvika folkomröstningar eller debatter om annat än småsaker. På så sätt kan man bygga upp spänningar i Europa, förstöra demokratin där den är levande och förutsättningarna för den där den bara gror. Men man kananta lagar på ett effektivt sätt.

Den andra vägen är mycket, mycket jobbigare, men mer intressant. Den skulle bygga upp en deltagardemokrati i hela Europa, med samma, eller i varje fall liknande förutsättningar i Sverige, Estland, Irland och Bulgarien. Den skulle var tvungen att acceptera att inte bara detaljer, utan hela projektets riktning utsätts för en förutsättningslös debatt. Det är så man vinner förtroende.

Ana Blandiana

Den Rumänska poeten och människorättskämpen Ana Blandiana besökte Sofia igår, i samband med en översättning av hennes dikter till Bulgariska. Blandiana är en viktig personlighet för mig som är invandrare på Balkan. Som få andra talar hon om historiens betydelse, att man måste veta var man kommer ifrån och vad som hänt för att kunna leva i nuet och utvecklas. Jag som bara levt ett år i Moldavien och ett halvt i Bulgarien har naturligtvis ett speciellt behov av historia - jag var inte här är saker hände och måste läsa om det i stället. Jag har också en grundmurad respekt, på gränsen till vördnad, för Blandianas arbete för mänskliga rättigheter i det kommunistiska och postkommunistiska Rumänien, och för hennes abosluta sanningskrav. Vid sidan av författarskapet driver Blandiana ett museum om kommunismens brott i Östeuropa i det före detta fängelset i Sighet, i norra Rumänien.

Publiken var inte den största jag sett vid en författarpresentation i bohandeln Helikon, och vid sidan av några yngre åhörare tror jag att de flesta var generationskamrater och/eller kollegor till författarinnan, vilket bäddade för ett lågmält, insiktsfullt samtal om poesi och mänskliga rättigheter på Balkan, med Blandianas och publikens egna erfarenheter som fond.

Mycket av diskussionen handlade om ordets, och poesins drastiskt förändrade förutsättningar under de senaste 20 åren. Som Blandiana uttryckte det: "Ordets frihet har minskat Ordets betydelse" (fri översättning). Censuren i det totalitära samhället gjorde diksussion och politiska övertygelser, i någon vettig mening av ordet, till omöjligheter. Men den paradoxala effekten av denna anti-politik, är att varje ord blev laddat med politik. Blandiana berättade om dikten Totul (Allt) som hon skrev på 1980talet. Den är en uppräkning av vardagsdetaljer, katter, regn, spårvagnar, som tillsammans bildar en bild av Allt.

Bilden har inga pretentioner att övertyga eller att vara politisk, bara att säga sanningen. Men bilden är såpass annorlunda gentemot det Allt Caecescu åberopade i sina tal när han sade "Låt oss göra Allt!", att den fylls med en politisk dynamik. Det var en dynamik som bara kunde uttryckas i poesin, som genom att använda sig av metaforer och att genom att undvika resonemang drog sig undan censuren.

Poeternas roll i detta samhälle varf med Blandianas ord "molekylerna, genom vilka hela folket andades."(minst lika fri översättning) Blandiana berättade en anekdot, om just Totul. Den gavs ut i hemmatryckt Samizdat-upplaga, och en av hennes vänner var bland de första som läste den. Några månader senare nåddes han, genom en bekant som inte kände Blandiana personligen, av dikten, fast med nya vardagsdetaljer tillagda av läsarna. Poesin, finkulturen, blev en foklklore som levde i populärkulturen. Rättare sagt, det fanns inte populärkultur och finkultur i den mening orden har på svenska. Bara bra och dålig text.

Kontrasten blev skarp när censuren försvann över en natt. När allt kunden sägas, när poesin inte behövde ersätta historia, journalism, religion, blev poesin snabbt ett privilegium för en välutbildad elit. Blandiana menade att detta är det normala för poesin, och visst, det är ju så det ser ut för det mesta. Men själv tror jag att det har att göra med att uppkomsten av ett klassamhälle i Rumänien. Det socialistiska samhället var orättvist, och det var stora skillnader på människors liv, men det fanns inte klasskillnader som i Västeuropa.

Denna acceptans av poesins elitism är ett drag somn skiljer rumänska författare tydligt från Svenska. Jag läste samma sak, i Klassekampen av alla ställen, i en intervju med Mircea Cartarescu. Utan att skämmas vågar han påstå att has bok vänder sig till läsare som ligger över genomsnittet. Hur annorlunda är inte detta än t.ex. Ernst Brnners och Theodor Kalifatides debatt på bokmässan i Göteborg förra året, då Kalifatides hävdade att klassiker och god litteratur, trots mot den allmänna uppfattningen, läses mer, och alltid kommer att läsas mer än detektivromaner? Nu är å andra sidan kanske både Blandiana och Cartarescu lite mer svårlästa än Kalifatides - men de framstår ändå som ganska representativa för den rumänska litteraturen idag. Den är elitisktisk. Måste det vara så?

Blandiana beskrev poesin som en slags sanningens och skönhetens essens. Den är inte de rimmade raderna i sig, utan deras strävan efter fullkomlighet. Om vi använder en sådan definition av tror jag det är viktigt att inte identifiera poesi med det som publiceras i diktsamlingar. Diktsamlingar fångar inte alla människors intresse, men skönhet och sanning finns i varje ord, i varje tanke. Som Cohen säger: "It doesn´t matter which you´ve heard, the broken or the holy Hallelujah"

E´ru europé, e´ru de?

Vilka är egentligen européer? Geografin hjälper oss ganska lite - det är svårt att förstå varför Ryssland aldrig förkommer i diskussioner om EU-medlemskap om vi tittar på de geografiska gränserna. Visst, hela Sibirien ligger i Asien, med både Moskva och St Petersburg, Rysslands framtida huvudstad ligger väster om uralbergen.

Är Europa i stället en värdegemenskap? Borde inte Israel få vara med också i så fall. Oavsett vad vi tycker om deras politik gentemot palestinierna, så tror jag de flesta håller med om att det är ett stycke Europa som ligger i mellanöstern. Kanske borde New York och Kalifornien få vara med men inte Texas... Det blir ganska orimligt att ränka så.

Är det kanske en gemensam historisk erfarenhet som bildar grunden för den gemensamma identiteten, om den nu finns? Det låter ju lika vettigt som poltiskt korrekt och skulle kunna förklara varför inte Ryssland och Turkiet får vara med, om man ser historien från Balkan.

Balkans historia efter 1600talet är en lång dragkamp mellan tre imperier - det Habsburgska, det Ryska och det Ottomanska. Men hoppet för rumäner och bulgarer låg längre västerut, i upplysningens Europa. Det ser man t.ex. på de konstitutioner som länderna skaffade sig när de blev självständiga, alla mycket demokratiska för sin tid, skrivna i positiv upplysningsanda.

Men mycket har ju hänt som dess, som komplicerar saken. Det Turkiet som är Bulgariens grannland är en etnisk nationalstat, i motsättning till det multinationella Ottomanska imperiet. Medan Bulgarien och Rumänien var kommunistiska var Turkiet ett Nato-land, som gjorde upp med Ataturks socialistisk idéer långt innan 1989. Man kan förstå att turkarna tycker sig passa väl så bra in i EU som sina grannländer.

Det som fick mig att fundera över frågorna var faktiskt Serbien, vars väg mot EU verkar ganska oklar. Medan Serbien i Sverige kanske står för motsatsen till Europa - Serbien är väl det enda land som EU faktiskt har krigat mot, finns det i Bulgarien en uppfattning om att Serbien är mer europeiska än rumäner eller bulgarer. Och säkert var det så innan 1989... Sök på Youtube efter Electricni Oragzam eller Idoli så hittar ni New Wave band väl så hemma i den västeuropeiska rockmyllan som Kal P. Dal.... Samma sak i Ryssland. Sök efter Kino eller DDT...

Kanske borde inte rockbanden få avgöra vilka som ska få vara med i EU eller inte. Men jag är övertygad om att vilka rockband ett land har säger mycket om deras identitet. Europeisk eller inte.