Bitterhet - ett ganska svart inlägg

Det finns saker jag aldrig kan glömma. Och det verkar finnas saker som Sverige inte kan glömma. Märkligt nog verkar det vara ungefär samma saker... Mordet på Catrine da Costa 1984 skakar mig fortfarande som inget annat jag hört eller läst om, och när jag såg på DN.se att fallet ska tas upp igen, snart 25 år efter att det för första gången togs upp i en domstol insåg jag att det inte bara var jag.

Visst är det ett brutalt mord, men jag tror inte att brutaliteten förklarar att mordet blivit så uppmärksammat, att det fortfarande debatteras, eller att jag minns det - jämför med morden i Åmsele 1988. Vem minns dem? Hur många på politiska debattböcker har skrivits om dem?

Varje land har sin historia. Javisst, historien tar knappast hänsyn till nationaliteter, kvinnor och män har olika historia, liksom svenskar och samer. Men det går inte heller att förneka vilken kraft nationalismen varit i några hundra år, och att idén om nationalstaten fått oss att bli mer nationella än vi kanske var innan allt det där som började i slutet på 1700talet. Men den här bloggen ska handla om något helt konkret - om den svenska bitterheten.

För varje land jag levt i bär på sin egen bitterhet. I Moldavien handlar det om konflikten mellan ryskt och rumänskt, i Norge om Nynorsken. Det Bulgariska samhället har säkert sina ömma punkter, men jag vet inte tillräckligt för att tala om dem.

Något unikt för Sverige verkar vara att bitterheten uttrycks i rättsfall. Förutom Caterina Da Costa är det naturligtvis Palmemordet, som skedde mindre än två år senare, vilket förleder mig att tro att någonting hände i Sverige på -80talet som vi inte kommit över än. Och jag tror at det handlar mycket om det jag skrev i mitt förra inlägg - kampen mellan socialt/regionalt center och periferi om vem som är en riktig Svensk.

Till skilnad från Nynorsken så är mordet på Catarine en mycket snaskig hisotria, som gjord för löpsedlar, och den hamnade naturligtvis där, vilket bidrog till att föra upp hela fallet till en nivå där politiken tar över. När insatserna blir så höga som i det här fallet, blir resultatet viktigare än sanningen. För den ena sidan handlar det om två män från Stockholmsöverklassen som lustmördar en kvinna utan att bli dömda, trots att den första domstolen fastställde att de styckat henne men inte att de mördat henne. Klasstillhörighet är en förmildrande omständighet.

För den andra handlar det om att just dessa fruktansvärda anklagelser kastas i ansiktet på två oskyldiga arbetsverksamma individer, som just för att de råkar komma från fel klass och är män blir perfekta måltavlor för vänstern och feministerna. För båda sidor handlar det om en kamp mot något som liknar ren ondska.

Någonting som förvånar, med tanke på vilken uppmärksamhet fallet har fått, är att alla aktörer är ganska udda figurer, som få borde kunna identifiera sig med. De båda misstänkta är medicinska specialister som arbetar med rättsfall. Offret var heroinmissbrukare och prostituerad. Allting med brottet utspelar sig i en storstadsvärld med knark och stora pengar få svenskar lever i, ännu färre levde i 1984 och som är långt ifrån bilden av ett rött somamrtorp, eller cyklar framför korvkiosken på någon industriort i mellansverige. Svenskarna har aldrig velat se filmer som handlar om andra än normala familjer med alkoholproblem i radhus eller på småorter. Hur kunde fallet Da Costa beröra så?

Jag tror att det handlar om en slags uppgörelse mellan två eliter, som båda lever i Stockholm, men som lever med helt olika berättelser om Sverige. Den första är förvånande konservativ, har mycket makt och har haft det sedan Gustav Vasas dagar. Det är den som vill värna rättsäkerheten för de två läkarna hellre än att hitta en skyldig, och framför allt, till varje pris se till att ideologiska värderingar om kön och klass hålls utanför domstolen. Om de två hade dömts i den första rättegången hade nog få försvarat dem. Men när feministen Hanna Olsson såg patriarkal maktutövning i det halvdana frikännandet, var det nödvändigt att få dem helt och hållet friade. För Hanna Olsson får inte ha rätt. Därför framställdes de misstänkta som offer för "Sveriges största jsutitiemord genom tiderna".

Feminster som Hanna Olson representerar, som jag ser det, en annan svensk elit. Det är en elit med korta traditioner vars rötter återfinns i folkrörelsen, och som bärs upp av de som blivit akademiker efter den stora tillströmmningen av studenter från nya samhällslager på -60 och -70 talen. Feminismen är den starkaste akademiska traditionen som växte fram efter och p.g.a. denna universitetsrevolution. Därför är den obligatorisk och till intet förpliktigande inom vänstern och irationellt hatad och föraktad av högern. (På ett sätt som påminner om hatet mot Nynorsken i Norge)

Den yngre eliten närmade sig makten försiktigt under nittonhundratalet, och dominerade samhällsbilden fulllständigt först under -70 talet. Men någon gång under 1980talet tas kampen om Sverige upp på nytt av den gamla eliten. Inte så mycket inom politiken, som blivit liberal-populistisk och mindre intressant, utan framför allt i domstolarna, i fallen med morden på Olof Palme och Catrine Da Costa.

I höst kommer rättsfallet upp igen, de misstänkta begär ersättning med miljonbelopp, men jag misstäner att resultatet även denna gång komemr bestå i bittra anklagelser om justitiemord och feminism respektive att överheten står ovanför lagen, och att domstolen knappast kommer att kunna bringa klarhet. Att klara det efter 25 år av försök skulle vara beundransvärt... men rättegången komemr säga mycket om det politiska klimatet i Sverige.