Jimmy, en gammal kursare till mig har idag publicerat ett mycket bra inlägg om demokrati på sin blogg. Det heter "Massans intelligens är bättre än expertstyre" och handlar om just det - att komplexa problem inte kan hanteras av experter. De kräver många människors inblandning.
På jobbet läser jag många artiklar som handlar om kommunikationsteknologier. När man läser mer än tio sådana om dagen är det tydligt vart internet, och vår informationsteknologi är på väg - mot lösningar baserade på fri mjukvara. Varför då? Därför att de helt enkelt är bättre, och fortsätter att förbättras. Tusen programmerare som tittar igenom en programkod är bättre än den bäste är ensam. Linus Thorvald, Linux skapare har formulerat det som en lag: “med tillräckligt många ögon, blir alla buggar synliga”.
Fler ögon ser fler fel. Och framför allt att kan se varje problem från tusen olika perspektiv, medan experten är hänvisad till ett enda. Jag skulle vilja se ett samhälle som fungerar precis så. Där alla människors perspektiv tas tillvara, för att hitta lösningar som är acceptabla för alla.
För det krävs, precis som Jimmy skriver, i princip två saker. En informerad och nyfiken allmänhet, och politiker som tar denna allmänhet på allvar. Alla parter har rätt att hysa politiska uppfattningar, men de måste respektera att andra har andra uppfattningar och inte låta ideologi överskugga det som ögonen ser.
Just idag har jag inte läst så mycket om fri mjukvara utan i stället om olympiaden i Beijing. Det är skrämmande att se hur väl en diktatur kan samarbeta med multinationella företag. Att media idag till stor del består av multinationella företag, t.ex. amerikanska NBC gör saker ännu värre...
Jag hoppas att ett internet byggt på fri mjukvara och ett samhälle baserat på detta internet kan vara ett sätt att försvara demokratin, osm mer än någonting annat hadlar om fri tillgång till information. Precis som i den fria mjukvaruvärlden måste människor kunna få reda på hur systemen fungerar, och fundera ut sina egna lösningar som kollektivet kan använda sig av om det vill.
tisdag 26 augusti 2008
fredag 22 augusti 2008
Globaliserad Sophantering
Denna fredagsmorgon bjöd på en mer än vanligt intressant nyhetsskörd från Balkan som jag kände mig tvungen att dela med mig av. Det är visserligen gårdagens nyheter, men ändå...
Ni kanske har hört talats om att länder i Väasteuropa betalar länder i Västfrika för att få dumpa sina sopor där. Det har väckt ont blod hos socialt och ekologiskt engagerade människor, särskilt när det gäller radioaktiva sopor eller annat industriavfall.
Men fenomenet - försäljning av sopor, berör inte bara Afrika, och inte bara industrisopor. Alla vi som bor i Sofia producerar "enorma" mängder sopor enligt den rumänska tidningen Ziua online. Och visst... mycket sopor är det ju. Politikerna vet inte riktigt vad de ska göra med allihopa, och den bulgariska ministern för vatten och miljö Ceavdar Giorgiev har sagt att man som sista utväg kan tänka sig att mot betalning dumpa soporna i Rumänien.
Det kan rumäniens minister för miljö och hållbar utveckling, Attila Korodi inte alls tänka sig. Han påpekar att rumänien sade nej til en italiensk förfrågan om att sälja sopor redan 2007 och att man har nog med sina egna fram till 2015, då sophanteringen kommer bli fri inom EU.
Det är nog ett datum som miljörörelsen i västeuropa bör lägga på minnet. Jag har svårt att tro att miljön i östeuropa eller globalt gynnas av det.
Nåväl, lite gladare nyheter kanske: genomsnittslönen för rumäner som jobbar utomlands har under det senaste året försubblats. Jag antar att det inte bara gäller rumäner, utan alla östeuropeiska arbetstagare i väst. Tyder det kanske på att Europa börjar bli ett hem och en arbetsmarknad för alla Européer?
Till sist har tidningen Forbes publicerat en lista över världens femton rikaste regenter. Vår egen Karl Gustaf är naturligtvis för svensk för att finnas med på en sådan lista. H ans apanage kommer inte i närheten av vad Shejkerna runt gulfen har. Stackars KG.
----------------
Now playing: Balladen_om_resan_till_paradiset.mp3
via FoxyTunes
Ni kanske har hört talats om att länder i Väasteuropa betalar länder i Västfrika för att få dumpa sina sopor där. Det har väckt ont blod hos socialt och ekologiskt engagerade människor, särskilt när det gäller radioaktiva sopor eller annat industriavfall.
Men fenomenet - försäljning av sopor, berör inte bara Afrika, och inte bara industrisopor. Alla vi som bor i Sofia producerar "enorma" mängder sopor enligt den rumänska tidningen Ziua online. Och visst... mycket sopor är det ju. Politikerna vet inte riktigt vad de ska göra med allihopa, och den bulgariska ministern för vatten och miljö Ceavdar Giorgiev har sagt att man som sista utväg kan tänka sig att mot betalning dumpa soporna i Rumänien.
Det kan rumäniens minister för miljö och hållbar utveckling, Attila Korodi inte alls tänka sig. Han påpekar att rumänien sade nej til en italiensk förfrågan om att sälja sopor redan 2007 och att man har nog med sina egna fram till 2015, då sophanteringen kommer bli fri inom EU.
Det är nog ett datum som miljörörelsen i västeuropa bör lägga på minnet. Jag har svårt att tro att miljön i östeuropa eller globalt gynnas av det.
Nåväl, lite gladare nyheter kanske: genomsnittslönen för rumäner som jobbar utomlands har under det senaste året försubblats. Jag antar att det inte bara gäller rumäner, utan alla östeuropeiska arbetstagare i väst. Tyder det kanske på att Europa börjar bli ett hem och en arbetsmarknad för alla Européer?
Till sist har tidningen Forbes publicerat en lista över världens femton rikaste regenter. Vår egen Karl Gustaf är naturligtvis för svensk för att finnas med på en sådan lista. H ans apanage kommer inte i närheten av vad Shejkerna runt gulfen har. Stackars KG.
----------------
Now playing: Balladen_om_resan_till_paradiset.mp3
via FoxyTunes
onsdag 20 augusti 2008
Klass
Ja. Jag vet. Jag är en av alla dom som älskar att prata om klass i alla möjliga sammanhang, och som knappast kan lyssna på Bruce Springsteen utan att analysera kapitalismens mer känslomässiga aspekter.
Låt mig börja just här. Med Bruce Springsteen. Och att klass i väst- eller nordeuropa inte handlar om pengar. Det handlar inte heller om politik i första hand. Det handlar mer än nåt annat om känslor.
Låt mig börja just här. Med Bruce Springsteen. Och att klass i väst- eller nordeuropa inte handlar om pengar. Det handlar inte heller om politik i första hand. Det handlar mer än nåt annat om känslor.
I come from down in the valley
where mister when you're young
They bring you up to do like your daddy done
Me and Mary we met in high school
when she was just seventeen
We'd ride out of this valley down to where the fields were green
where mister when you're young
They bring you up to do like your daddy done
Me and Mary we met in high school
when she was just seventeen
We'd ride out of this valley down to where the fields were green
Det är de första textraderna i Springsteens The River. Många tycker att det är den bästa låt som någonsin skrivits. Jag tycker nog bara att det är Springsteens bästa, men den illustrerar det jag vill säga.
Ingen människa kan säga att det här är politik. Å andra sidan - ingen kan säga att det handlar om att växa upp på Lidingö heller. Det handlar om känslan av att växa upp på fel sida älven, fel sida järnvägen, i Grums... ni vet, där där man uppfostras till att göra som sin pappa och att hålla käft när de som vet bättre pratar.
Det lärde sig aldrig Lars Winnerbäck.
Ingen människa kan säga att det här är politik. Å andra sidan - ingen kan säga att det handlar om att växa upp på Lidingö heller. Det handlar om känslan av att växa upp på fel sida älven, fel sida järnvägen, i Grums... ni vet, där där man uppfostras till att göra som sin pappa och att hålla käft när de som vet bättre pratar.
Det lärde sig aldrig Lars Winnerbäck.
Där elljusspåren ledde hem till middagstid.
Där allting var modernt runt sjuttisju.
Där låghusen vilade och skogarna tog vid,
där bodde jag, där bodde du.
Där bodde jag & du.
Inga jordskalv där vi bodde, ingen frös och ingen svalt,
men det skävlde när du rörde vid mig.
du var sjutton jag var sexton & jag skolkade från allt.
Jag ville bara va med dig.
Jag ville bara va med dig.
Där allting var modernt runt sjuttisju.
Där låghusen vilade och skogarna tog vid,
där bodde jag, där bodde du.
Där bodde jag & du.
Inga jordskalv där vi bodde, ingen frös och ingen svalt,
men det skävlde när du rörde vid mig.
du var sjutton jag var sexton & jag skolkade från allt.
Jag ville bara va med dig.
Jag ville bara va med dig.
De här orden är Lars Winnerbäcks, från sången Hjärter dams sista sång. En annan klasserfarenhet, en annan känsla, lika precist beskriven som i The River. Den handlar om uppväxten för såna som mig.... i villor där allt var normalt, utom den tjeckiske grannen som inte klippte gräset i tid. Där alla hade en bil (Dans familj hade två) och en gräsmatta. Vi visste mer om svälten i Etiopien eller konflikten i Palestina än om den där Tjeckiska grannen, för etiopierna och palestinierna fanns i våra vardagsrum och TV´n talade på det språk våra föräldrar lärt oss att förstå. Vi var medelklass helt enkelt.
När man pratar om klass i Sverige blir man oftast ansedd som tråkig, för man säger nåt som alla redan vet. När allt kommer omkring, så handlar nästan all västerländsk kultur om att hantera det här klassamhället på nåt sätt. Rätta mig gärna, för jag skulleså gärna ha fel om det här.
Jag skulle så gärna ha fel, för jag trampar så ofta människor på tårna när ämnet dyker upp. Av en anledning jag inte förstår så är klass ingenting man diskuterar i östeuropa.
Det är svårt att säga om Bulgarien är ett klassamhälle - men det är det definitivt inte på samma sätt som i Sverige. Bulgarien är definitivt mycket mer orättvist. Det finns oändligt mycket större ekenomiska skillnader mellan människor än i Sverige.
Men klass i Sverige är som Jesus när han säger till lärjungarna, att när två eller fler är närvarande, då finns jag mitt ibland er. När vi träffas är klassen alltid med oss... som gemensam bakgrund, anledning till konflikt, eller förutsättning för humor, när vi överskrider gränser eller skojar om den. Jag säger naturligtvis inte att klass är det enda som spelar någon roll, inte ens att det är viktigt. Tvärtom, klass spelar en mycket liten roll i de flesta sammanhang. Men den finns alltid där.
Jag vill inte låta revolutionär, eller moralisera. Jag vill bara förklara vem jag är, varifrån jag kommer. Men jag lyckas aldrig det utan att kränka dem som lyssnar. Det gör ont.
När man pratar om klass i Sverige blir man oftast ansedd som tråkig, för man säger nåt som alla redan vet. När allt kommer omkring, så handlar nästan all västerländsk kultur om att hantera det här klassamhället på nåt sätt. Rätta mig gärna, för jag skulleså gärna ha fel om det här.
Jag skulle så gärna ha fel, för jag trampar så ofta människor på tårna när ämnet dyker upp. Av en anledning jag inte förstår så är klass ingenting man diskuterar i östeuropa.
Det är svårt att säga om Bulgarien är ett klassamhälle - men det är det definitivt inte på samma sätt som i Sverige. Bulgarien är definitivt mycket mer orättvist. Det finns oändligt mycket större ekenomiska skillnader mellan människor än i Sverige.
Men klass i Sverige är som Jesus när han säger till lärjungarna, att när två eller fler är närvarande, då finns jag mitt ibland er. När vi träffas är klassen alltid med oss... som gemensam bakgrund, anledning till konflikt, eller förutsättning för humor, när vi överskrider gränser eller skojar om den. Jag säger naturligtvis inte att klass är det enda som spelar någon roll, inte ens att det är viktigt. Tvärtom, klass spelar en mycket liten roll i de flesta sammanhang. Men den finns alltid där.
Jag vill inte låta revolutionär, eller moralisera. Jag vill bara förklara vem jag är, varifrån jag kommer. Men jag lyckas aldrig det utan att kränka dem som lyssnar. Det gör ont.
tisdag 12 augusti 2008
Mc Luhan
Det bästa med välutvecklade demokratier är biblioteken. Oändliga mänger av gratis information är en lyx, men också en garant för balans mellan politisk styrning av samhället och politikers styrning av folket.
I Bulgarien är folkbiblioteken inte lika tillgängliga som jag minns dem hemifrån, men det finns alternativ, som t.ex. företagsbiblioteket där jag jobbar, som gömmer några guldklimtar om journalismn och media. Där fick jag tag i Marshall McLuhan´s böcker Understanding Media och The Global Village . Hur många gånger har du hört sägas att världen förvandlats till en global by? det är McLuhans ord.
McLuhan insåg tidigare än de flesta att TV, och ännu mer internet, förändrar våra samhällen genom att förändra hur vi tänker och upptattar världen. Som alla visionärer har han oftare fel än rätt, men man kan ju leka lite med hans tankar. Under en tågresa till Pleven slog det mig hur Mc Luhan´s samhällsteori skulle kunna förklara ett östeuropeiskt fenomen - hur alla servicearbetare i offentlig tjänst, postkassörskor, bibliotikarier och tågkonduktörer kan vara sura nästan jämt. Det är de, jag lovar...
Mc Luhans poäng är att det finns två sätt att uppfatta världen - visuellt eller taktilt. Till varje världsuppfattning hör vissa fenomen, t.ex:
Visuellt tänkande
- Romaner, industi, militära erövringar, järnvägar, nationalism, uniform, rationellt tänkande (Alltså - Europas utveckling efter digerdöden, eller allt det som det finns mer av i väst än i öst)
Taktilt tänkande
- Internet, TV, symboliskt tänkande, jetplan, bondesamhällen, jeans, förälskelse (Alltså, världen före digerdöden och efter 1989, eller allt sånt som Europa inte är världsbäst på.
Det visuella tänkande bryter enligt McLuhan igenom med de gamla grekerna, och blir dominant i samband med renässansen. Men när informationen börjar snurra alltför snabbt,när internet ersätter folkbiblioteken, går vi in i en fas där det taktila tänkandet tar över. Det är väl bara att se hur mycket kortare de romaner som skrivs nu är jämfört med de som skrevs för hundra år sedan för att inse att att nåt har hänt. Eller, jämför: The Cluetrain manifesto med Det Kommunistiska manifestet.
De stackars statsanställda i Östeuropa hamnar här i en mycket obekväm mellan position. de representerar drömmen om det visuella samhället, i ett samhälle som alltid har varit taktilt i en värld som blir alltmer taktil.
De socialistiska åren var ett våldsamt försök att tvinga taktila bondesamhällen (Tjeckien, Ungern och viossa regioner är en annan historia) att bli visuellt tänkande industrisamhällen. Statstjänare som lärare, konduktörer och postiljoner var pionjärer för industrialismen med den totalitära staten i ryggen.
Men när staten kollapsade var världen inte längre den samma. Länderna i väst kämpade för att förstå sig själv, och ställa om från en visuell kultur till en taktil. Och människorna på botten visste som vanligt att vinden hgade vänt, och struntade blankt i att låta sig uppfostras till goda skattebetalare. Varför skulle zigenare eller bulgarer, rumäner, ryssar som bor på landet lära stå sig kö, jobba och betala skatt, när de unga i väst dansar till tribalistiska rytmer, går i jeans med hål på och lär sig smida järn på folkhögskolor?
Att åka tåg till Pleven är att se världshistorien utspela sig framför sina ögon. En konduktör i uniform som försöker hålla ordning på zignare som tjuvåker. de har knappt kläder på kroppen, men alla har en mobiltelefon. De är en illustration till McLuhans idé om framtidens medborgare, som återtribaliserats genom dne moderna tekniken.
Naturligtvis slutar konduktörens bittra försök till disciplinering i ett ännu värre kaos... inte olikt hur ett klassrum fullt med taktilt tänkande femtonåringar reagerar på en visuellt tänkande lärares försök att disciplinera dem. Varje arbetsdag är ett förlorat krig för dessa människor, och de vet det. Är det konstigt om de blir bittra och sura?
I Bulgarien är folkbiblioteken inte lika tillgängliga som jag minns dem hemifrån, men det finns alternativ, som t.ex. företagsbiblioteket där jag jobbar, som gömmer några guldklimtar om journalismn och media. Där fick jag tag i Marshall McLuhan´s böcker Understanding Media och The Global Village . Hur många gånger har du hört sägas att världen förvandlats till en global by? det är McLuhans ord.
McLuhan insåg tidigare än de flesta att TV, och ännu mer internet, förändrar våra samhällen genom att förändra hur vi tänker och upptattar världen. Som alla visionärer har han oftare fel än rätt, men man kan ju leka lite med hans tankar. Under en tågresa till Pleven slog det mig hur Mc Luhan´s samhällsteori skulle kunna förklara ett östeuropeiskt fenomen - hur alla servicearbetare i offentlig tjänst, postkassörskor, bibliotikarier och tågkonduktörer kan vara sura nästan jämt. Det är de, jag lovar...
Mc Luhans poäng är att det finns två sätt att uppfatta världen - visuellt eller taktilt. Till varje världsuppfattning hör vissa fenomen, t.ex:
Visuellt tänkande
- Romaner, industi, militära erövringar, järnvägar, nationalism, uniform, rationellt tänkande (Alltså - Europas utveckling efter digerdöden, eller allt det som det finns mer av i väst än i öst)
Taktilt tänkande
- Internet, TV, symboliskt tänkande, jetplan, bondesamhällen, jeans, förälskelse (Alltså, världen före digerdöden och efter 1989, eller allt sånt som Europa inte är världsbäst på.
Det visuella tänkande bryter enligt McLuhan igenom med de gamla grekerna, och blir dominant i samband med renässansen. Men när informationen börjar snurra alltför snabbt,när internet ersätter folkbiblioteken, går vi in i en fas där det taktila tänkandet tar över. Det är väl bara att se hur mycket kortare de romaner som skrivs nu är jämfört med de som skrevs för hundra år sedan för att inse att att nåt har hänt. Eller, jämför: The Cluetrain manifesto med Det Kommunistiska manifestet.
De stackars statsanställda i Östeuropa hamnar här i en mycket obekväm mellan position. de representerar drömmen om det visuella samhället, i ett samhälle som alltid har varit taktilt i en värld som blir alltmer taktil.
De socialistiska åren var ett våldsamt försök att tvinga taktila bondesamhällen (Tjeckien, Ungern och viossa regioner är en annan historia) att bli visuellt tänkande industrisamhällen. Statstjänare som lärare, konduktörer och postiljoner var pionjärer för industrialismen med den totalitära staten i ryggen.
Men när staten kollapsade var världen inte längre den samma. Länderna i väst kämpade för att förstå sig själv, och ställa om från en visuell kultur till en taktil. Och människorna på botten visste som vanligt att vinden hgade vänt, och struntade blankt i att låta sig uppfostras till goda skattebetalare. Varför skulle zigenare eller bulgarer, rumäner, ryssar som bor på landet lära stå sig kö, jobba och betala skatt, när de unga i väst dansar till tribalistiska rytmer, går i jeans med hål på och lär sig smida järn på folkhögskolor?
Att åka tåg till Pleven är att se världshistorien utspela sig framför sina ögon. En konduktör i uniform som försöker hålla ordning på zignare som tjuvåker. de har knappt kläder på kroppen, men alla har en mobiltelefon. De är en illustration till McLuhans idé om framtidens medborgare, som återtribaliserats genom dne moderna tekniken.
Naturligtvis slutar konduktörens bittra försök till disciplinering i ett ännu värre kaos... inte olikt hur ett klassrum fullt med taktilt tänkande femtonåringar reagerar på en visuellt tänkande lärares försök att disciplinera dem. Varje arbetsdag är ett förlorat krig för dessa människor, och de vet det. Är det konstigt om de blir bittra och sura?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
