Lite Machiavelli skulle inte skada

Det händer mycket idag. Demonstranter i Thailand ockuperar flygplatsen och EU lanserar ett EUR 200 miljarders krisprogram. Det finns så mycket att skriva om att tidningarna i väst inte hittar dagens stora nyhet i Bulgarien - att de EUR 220 miljoner EU-stöd till Bulgarien som frusits försvinner nu helt.

Jag hittade inget om den, varken på DN, SVD, vilket är förståeligt - Thailand är viktigare för Svenskar än Bulgarien, eller på euronews vilket är helt oförståeligt. Vill man inte prata om problemen? Vem ska då göra det?

I stället hittar jag en artikel av Ingrid Hedström på DN från igår som funderar över hur Bulgarerna kan vara sorgsnare än Rumäner : "Välfärdsklyftorna är lika stora i Rumänien som i
Bulgarien, och bulgarer har bättre mental hälsa än rumäner. Ändå är de
så olyckliga." Härifrån är det uppenbart att Rumänien rör sig framåt mycket snabbare än Bulgarien, och känslan av att vara avhängd ger nog upphov till en del sorg. T.ex. har ju inte EU dragit in stödpengarna till Rumänien lagom inför århundradets ekonomiska kris som börjar kännas även på Balkan.

Kommentarerna i Bulgarien är ganska bittra, och drar emot populism åt alla håll. Oppositionen skyller på regeringen. Bojko Borisov, oppositionens ledargestalt och borgmästare i Sofia hävdar att han skulle kunna göra så mycket för Sofiaborna med de här pengarna. Lätt sagt. Premiärminister Stanischev slokar med öronen och säger att EU ibland är orättvist mot Bulgarien.

Jag vet inte vad som är rättvist eller orättvist i det här fallet. Bulgarien är korrupt, men ingen ska få mig att inte bönderna i Sverige eller Italien också fuskar med EU-pengar ibland. Var drar man gränsen?

EU-kommisionen målade in sig i ett hörn där allt de kunde göra blev fel. Om man låtit Bulgarien få pengarna hade allt man tidigare sagt blivit tomma ord, och man hade stött det regerande socialistpartiet. I stället bestämde man sig för att vara hård, vilket blir till ett stöd för oppositionen.

Man har inte gjort hemläxan. I politik måste man gå från fasta principer till kompromiss. Inte tvärt om. Redan Machiavelli påpekade det i Fursten, en bok som i sin brist på moral har en viktig poäng - om man ska fatta obekväma beslut ska man ta dem rakt och ärligt. Det tycker jag inte att EU-kommissionen har gjort i det här fallet. Vad förväntade man sig skulle ha hänt sedan i somras egentligen?

Visste ni förresten att Nils Lundgren är en av de EU-parlamentariker som hårdast drivit på för att stoppa bidragen till Bulgarien?

Farligt läge

Richard Swartz har sorgligt rätt i allt han säger i den här läsvärda debattartikeln i SVD. Sydösteuropas samhällen är mycket mottagliga för främlingsfientlig populism. När arbetslösheten breder ut sig i Rumäniens bilindustri och Bulgariens byggnadsbranch finns det politiker som är redo att utan skrupler använda missnöjet för att få makt. T.ex Corneliu Vadim Tudor och Ataka .

"Judar finns dock inga längre" skriver Swartz. Visst finns det några judar, men upp runt 10 % zigenare som lever utanför samhället. (10% tar jag ur huvudet. Den egentliga siffran varierar från land till land och är svår att belägga)I Bulgarien vinner Ataka också missnöjesröster på att hetsa mot turkar. I Rumänien får man alltid med sig någon på att hetsa mot Ungrare. Men zigenarna är hackkycklingen, allas strykpåse.

Den som intresserar sig för den nuvarande krisen, och tror att det är en större omvälvning än en vanlig finansbubbla, hittar nog mycket god läsning framöver på Michael Panzers nya blogg When Giants Fall. Den kommer säkert vara lika fokuserad på USAs som hans gamla Financial Armageddon, men om man har tid är det bra läsning.

Ljuv Musik

Asphalt tango, ett skivbolag som specialiserar sig på gammal och ny sydösteuropeisk musik har släppt två nya album:

• Bucharest Tango av Oana Catalina Chitu
• Fake no more av La Cherga feat. Irina Karamarkovic

Länkarna går till ljuprov online (MP3 format) . La Cherga kan jag leva utan men Chitu tycker jag definitivt är värd de 15 EUR den kostar att beställa.

Knivigt

Jag läser på DN.se att färdtjänsten i Stockholm inte fungerar, på grund av att de som svarar i telefon inte förstår kunderna, och saknar lokalkännedom.

Jag hoppas att alla som läser förstår att det är en ganska komplicerad situation. Man kan ju t.ex. vända på resonemanget och säga att fler får tillgång till färdtjänst eftersom färdtjänsten sparar pengar på SAMRES anbud, med telefonister i östeuropa.

Telefonisterna kna nog prata svenska lika väl som de flesta svenskar pratar engelska. Men på telefon, med dialekt, kan det säkert vara svårt att förstå. Dessutom är ju språket så mycket mer om orden.. det handlar om tonfallen, skämten på rätt ställe och allt det där som gör att man känner igen sig i den man pratar med. Det kan man inte kräva av en moldav.

Kanske kan man i Sverige informera bättre om vem det är smo sitter i andra sidan av luren? Om man vet att man kommer till Moldavien så pratar man nog på ett annat sätt. Kanske kan kunderna få välja vem som ska svara? Ett alternativ kan vara att vem som helst svarar, och då svarar de snabbt, ett annat att man kommer till "sin" telefonist som man känner, men att man då kanske får vänta längre. För färdtjänstens kunder är inte vilka kunder som helst. De har större behov och kan ställa större krav än andra.

Färdtjänsten är ett komplext system som integrerar kundre, telefonoperatörer, chaufförer och teknik. Hoppas att någon vet vad som går fel och hur ofta det händer. Sök lösningar, inte syndabockar.

Kanelbullar och...

mjölk naturligtvis. EU's jorbruksministrar har precis kommit fram till ett avtal om hur jorbrukspolitiken ska utförmas 2009-2013.

I Svenska Dagbladet, min favorittidning på det svenska Internet beskrivs det såhär: "Avtalet innebär att delar av stödet till det storskaliga jordbruket
försvinner, till förmån för bevarandeåtgärder på landsbygden."

I Europas bästa tidning, Die Zeit står det tvärtom: "Verbände kritisieren die Beschlüsse der EU-Minister: Statt für stabile
Preise zu sorgen und so Kleinbauern und Armen zu helfen, dienten sie
der Agrarindustrie"

Frivilligorganisationer kritiserar EU-ministrarnas beslut: I stället för att skapa förutsättningar för stabila priser, vilket skulle hjälpa småbönder och fattiga, tjänade de jordbruksindustrin (min översättning)

Tvärt om alltså. Det är inte bara ingrott EU-motstånd som får mig att tro på Die Zeit i det här fallet. Till skillnad från SvD har Die Zeit en lång artikel med företrädare från t.ex. Oxfam i Tyskland, som förklarar vad förslaget går ut på, och vilka effekter det får.

Det ministrarna har bestämt är att höja mjölkkvoten , det vill säga den mängd mjölk ett EU-land får producera. Enligt gängse ekonomiska teorier bör det leda till

• Att mer mjölk produceras
• Större utbud ger lägre pris
• Mjölkbönder med stordriftsfördelar klarar prispressen
• Småbönder klarar inte prispressen

Småbönder innebär i det här fallet inte bara tyska eller svenska sådana. Det gäller även Bulgariska eler Kenyanska småbönder som redan är hårt pressad av prisumpad EU-mjölk. I den globala finanskrisen kommer de knappast få det lättare att låna pengar till att bygga ut sina jordbruk...

I ett läge med globalt sjunkande konsumentpriser, höga utlåningsräntor och stigande arbetslöshet har jordbruksministrarna köpts av den agrarindustriella lobbyn.

Det skriker korruption. Varför vågar inte Svenska dagbladet skriva det?

fjjfjfj

Informationshantering

I går, på väg mellan simbassängen och bussen köpte jag en tidning. Kanske var det de ihärdiga undgomar som delar ut 19´ - en bulgarisk gratistidning som fick mig att lägga ca. 4 riksdaler på en Dnenvnik med mer information och ett helt annat socialt kapital. Jag skummade fram- och baksidan, och skummade några artiklar till innan jag klämnade kvar den på kaféets bardisk. Blir man klokare av det? Snarare tvärt om. Jag är övertygad om att en mening av Marquez eller Tolstoj lär mig mer om livet och verkligheten än en utläst morgontidning.

Den som känner mig vet att en av de saker som tilltalar mer än mitt intellekt är doften av en färsk tidning, och jag är inte ute efter att kritisera denna nyttiga last. Jag tänker inte heller diskutera de nya gratistidningarna och den intresanta mediascenen i Bulgarien. Det kommer nog ett inlägg i maladets! om det. Senare. I det här inlägget vill jag diskutera olika sätt att förmedla information, och vad vi egentligen gör med tidningen, eller vad den gör med oss. En dagstidnig är enligt mig en

Angivare.
(I det förra inlägget använde jag felaktigt termen informatör)

En angivare kan t.ex. vara en mafiot som ger polisen information om sina kollegor, eller en spion. Angiveri kan vara mer eller mindre moraliskt försvarbart, beroende på den moraliska kvalitén hos den man anger till . Jag anser personligen att det är ganska ovviktigt vem man anger. Skulle det t-ex ha varit mer försvabart att skicka en judisk hallick till gaskamrarna än en lärare i Nazityskland? Knappast.

Nyligen har det t.ex. diskuterats hur man bör se på Milan Kunderas angiveri i Tjeckien på -50 talet. I fallet Kundera tycker jag att man ska döma intellektuella hårdare än medborgare i gemen, eftersom det är deras roll att försvara det fria tänkandet, och att 50 års tystnad, i synerhet från en intellektuell, är ett större problem än ett brott begånget under ganska extrema omständigheter.

Även om angiveri blomstrar i totalitära samhälen, så är det en förutsättning för allt polisarbete. Polisen behöver angivarna, och angivarna behöver polisen. Angivarna lever på att ständigt förse polisen med små doser information, som sällan leder till någon strukturell förändring.

På samma sätt förser oss dagstidningen, eller det mesta vi läser på internet, med små små doser information, som egentligen inte förklarar någonting. Det spelar ingen roll hur många tidningsartiklar jag läser om finanskrisen - jag kommer ändå inte att förstå den. Dagspressen fyller ett annat grundläggande behov hos läsarna - att känna igen världen. Det är krig, sport och ekonomi, ungefär lika mycket idag som igår.

På samma sätt känner polisen igen sin maffia genom små doser angiveri, och dansen fortsätter. Den påminner om urgamla religiösa riter där människor hälsade solen varje morgon, och trodde att den skulle sluta gå upp om den inte gjorde det... Det är nog ett sätt att uttrycka att vi är beroende av att känna att vi lever i ett universum och inte ett kaos. Detta behov fyller dagstidningarna bra, då de förutom ord ger en välbekant doft av papper mot trycksvärta, som går utmärkt med ett annat ankare i den västerländska vardagen - kaffet.


( Tyska Tageszeitung slår mynt av detta faktum och har tagit fram en espressoblandning som sägs gå extra bra till en kopp java. )


PR hamnar också i den här gruppen. Vi skriver rapporter som egentligen inte säger någonting. Om de gjorde det skulle ju kunden inte behöva köpa nästa månads rapport.

En angivare lever på att kontinuerligt servera information, utan att mottagaren lär sig någonting. Ingen blir färdig med att läsa morgontidningar. Tvärt om - börjar man en gång läsa tidningen får man snart en irrationell lust att läsa fler och fler.

Efter att ha läst sin tidning går man till jobbet som vanligt. Den som läst ut Anna Karenina är däremot en annan person än den som började läsa. Romaner tar upp livet till diskussion, ger ett perspektiv och en förståelse av världen som man inte hade förut.

Det är därför en mening av Marquez eller Tolstoj lär oss mer än en dagstidning gör. Det är därför vi behöver konst. Konsten är precis som clownen, inget annat än en

Lärare.

Till skillnad från angivaren, blir läraren till sist färdig. Jag är utbildad gymnasielärare i historia och religion. Jag kan nog lära de flesta 16-åringar en del, men en elev som är mer begåvad än jag är kommer snabbt till den punkt där jag inte längre kan undervisa honom. Om jag vore angivare eller reklamman (vilket jag är) skulle det här vara en mycket obekväm situation - hur ska jag nu kunna sälja min information? För en lärare är det däremot ett ögonblick antingen av stolthet eller kanske en suck av lättnad över att bli av med dem som man ser elever gå ut, och få en ny lärare. Mission accomplished.

På samma sätt kan en författare avsluta sitt livsverk. En del gör det aldrig. Rimbaud blev färdig innan han var tjugor. Enligt en kompis har Cartarescu sagt att Orbitor är den bok han skrivit på sedan han började skriva. Mission accomplished.

Det här har naturligtvis inte att göra med formatet i sig. Det är helt möjligt att undervisa genom tidningar - en tiding som t.ex. PC för alla hade sin storhetstid när datorer var något helt nytt. När de flesta människor lärt sig att formattera diketter stod man där, stolt och arbetslös- mission accomplished.

Det innebär inte att tidningen läggs ned, eller att Cartarescu dör, men en nyorientering av författandet. Cartarescu skulle t.ex. kunna skriva lätt erotiska noveller som han publicerar i rumänska Elle, och resa trunt i Europa och prata om sitt författarskap i femton år framöver... men då arbetar han precis som en dagstidning med att ge människorna det de vill ha, inte att lära dem något nytt.

Bibliotekarien

är den tredje figuren, som hanterar informationen på ett helt annat sätt, som ligger mer i linje med den semantiska väven. Jämfört med kolportören och läraren har han en mer tillbakadragen roll. Medborgaren kommer till biblioteket och söker bland mängder av irrelevant information ut det han finner relevant. Bibliotekariens roll är kanske att balansera, att försöka förutse medborgarens frågor utan att styra dennes fria sökande.

Begreppet medborgare är relevant för ett bibliotek tycker jag. Angiverisituationen är en komersiell relation. Information byts mot pengar, som är alltings mått, eller andra typer av belöningar. Undervisningssituationen innehåller en maktaspekt som skulle var oförsvarlig om vi inte utgår från att vissa i en given situation vet mer än andra.

På biblioteket däremot möts medborgare med olika kompetens och hjälper varandra att finna information. I typfallet vet kanske medborgaren mer om det han vill läsa om än bibliotikarien gör, bibliotikarien vet hur informationen är lagrad och hur man ska leta efter den.

Det finns ingen konkret belöning, det finns inget mission accomplished. Biblioteket uppnår egentligen ingenting, utan agerar smörjmedel i samhället. Biblioteket underlättar att information sprids och hamnar där den gör mest nytta.

Var gör information egentligen nytta? Hos den som är nyfiken och vill experimentera med informationen. En politiskt intresserad 16 åring som lånar böcker om franska revolutionen. En 37 årig kvinna som vill börja driva ett vanrdarhem och lånar böcker i marknadsekonomi. En släktforskande 70 åring som lånar böcker om sin hembygd o.s.v.


Nu några frågor till läsekretsen:

1. Bloggaren, vad gör han? Kolporterar han, undervisar han, sprider han information eller gör han något annat?
2. Hur hanterar man bäst personliga pronomen. Jag har genomgånde använt han i texten, vilket låter tilltalande men knappast är det. Det finns alltför många kvinnliga angivare, lärare och bibliotikarier för att de ska vara osynliga i texten. Finns det något bättre sätt att skriva på?

Utopier...

Vi har nog ganska långt kvar tills den semantiska väven, och anropsstyrd  lokaltrafik, om SJ inte ens kan beräkna sin elkonsumtion.

 Som Jakob tidigare påpekat skriver media att det kollektiva resandet ökar i Svergie. Det vore fint om SJ då hade resurser att hantera fler resenärer

Kunskap är makt

I det förra inlägget hävdade jag att Panoptikon är en metafor i vår samtid. Foucault tog fram Benthams idé om ett fängelse och visade hur den genomsyrade det klassiskt moderna samhället. Begreppet "klassiskt modernt samhälle" använder jag om den tid som känneteknades av en påtaglig mekanisering av samhället. Tiden mellan Spinning Jenny och Internet, eller kanske mellan Jeremy Bentham och Michel Foucault. En tid låter sig inte dateras mellan två datum, utan kännetecknas av idéer och tankemönster, som givetvis förändras olika snabbt i olika kulturer o.s.v.

Skolor, fabriker och andra strukturer byggdes enligt Foucault i det klassiskt moderna samhället med fängelset, närmare bestämt Panopticon som modell. En person, som inte var arbetare, inte elev, inte dömd till ett brott, såg alla andra och disciplinerade dem med sin blick. Vi härskar genom att se någon annan, givet att de inte kan titta tillbaks på oss.

Som fångvaktare i ett Panopticon vet vi något om den andre, den andre vet ingenting om oss. Kunskap är makt.

Om fångarna i Panopticonfängelset också kunde se sin fångvaktare skulle situationen se helt annorlunda ut. Då skulle fångarna, genom sin blotta mängd utöva press på fångvaktaren.

Jag tror att många som läser det här någon gång har undervisat, och det finns ett fenomen i klassrummet som illustrerar fenomenet. Så länge jag som lärare betraktar eleverna med ett "professionellt" avstånd är det jag som disciplinerar dem. Reaktionen på mitt ord är ett lydigt ja eller ett ryggmärgsnej - inte några nya idéer. Så fort jag går in i ett samtal kastas maktförhållandena om. Panopticon rivs ner . Elevernas idéer kan inte förkastas för att de kommer från fel håll. Jag tvingas motivera vad jag säger.

Ett virtuellt Panopticon är mycket svårt att upprätthålla i ett klassrum - elever är experter på att riva ner avståndet och ta ner läraren till den personlig nivå där deras inflytande ökar. Det är precis vad Polaren Per gör mot en annan av modernismens portalfigurer - socialassistenten, i Cornelis låt. Under den klassiska modernismen måste Panopticon ha varit en ouppnåelig dröm för administratörer.



Jimmy tipsade mig i en kommentar om ett annat begrepp - Panspectron , ett begrepp som Manuel DeLanda lanserade 1991 för att beskriva ett samhälle, vars resurser till övervakning är långt större än 1800talets England. Trots att det kittlande i tanken om Panopticon är att fången inte straffas, utan disciplinerar sig själv, så krävs det ett relativt stort och hårdhänt arbete för att få honom in i cellen så att säga.

Internet ger helt andra möjligheter. Ingen behöver fraktas någonstans, den som ser vad "fången" gör online observerar utan att bli sedd... Potentialen är oemotståndlig, vi kommer sannolikt att få FRA-lagar, inte för att se behövs, eller för att någon vill, utan bara för att vi kan registrera så mycket.

Internet gör jättemycket information tillgänglig från en enda fysisk punkt. Ett samhälle som det som den semantiska väven beskriver kräver att i sort sett all information finns där, en tanke som inte längre känns orimlig. Precis som i myten om Kung Kadmos som sådde bokstäver som blir soldater, en symbol McLuhan gör mycket av, är det samtidigt en förbannelse och en välsignelse.

Några som kanske var bland de första att inse Internets potentiella välsignelse var männen bakom The Cluetrain manifesto. De skissar upp en bild där gränser mellan produktion och konsumtion bryts ner, genom intranät och direkt kommunikation mellan företag och kunder. I informationssamhället är det som produceras idéer, idéer som kommer från samtalet.

Markets are conversations - det är slagordet bakom Cluetrain-tänkandet. Min chef trodde också på att internet skapade en ny värld, och startade företaget Commetric, där jag jobbar, för att profitera på att veta vad människor pratar om. Det är det vi gör, vi läser tidningar och bloggar för att kartlägga vem som säger vad... men är referensen till the Cluetrain manifesto riktig?

En konkurrent till oss har kanske hittat ett mer passande namn - Panopticon...

I nästa inlägg ska jag försöka skissa upp några olika sätt att handskas med information:

1. Informatören
2. Läraren
3. Bibliotekarien
   

Vem behöver en kropp utan organ

 Ett antal svenska kulturarbetare ställer sig bakom Ipredlagen, skriver SVD. Jag har inte satt mig in så bra i lagen själv, men själva tanken att lägga ut brottsbekämpning på privata företag är horribel. Vad säger Torbjörn Flygt om det?

 Jag tvivlar också på att kulturarbetare för Ipred har förstått vad internet är. Den som vill piratkopiera något kommer göra det oavsett vad lagen säger.

 Naturligtvis ska även kulturarbetare ha betalt för det de gör, men man kan inte för den skull försöka tvinga människor att köpa CD-skivor när teknologin gör CD-skivan obsolet. I stället får man försöka hitta vägar att få in pengar i den verklighet som råder. Helst utan att dra in polisen...

Det är mycket svårt att förstå hur en regering tänker som skär ned på statligt stöd till kultur, men i stället använder statens våldsorgan för att ge en döende marknad konstgjord andning. Vill man skydda kulturen finns det bättre sätt.

En annan skeptiker till fri nedladdning är Knut Olaf Sunde, intervjuad i Klassekampen. Han har ju helt rätt i att olika förutsättningar råder för ett hip hop band som gatas parlament och experimentell konstmusik. Men jag har svårt att tänka mig att det är experimentella konsmusiken som laddas ner i strida strömmar från Piratebay.


 Jag tror tvärt om att många av konstmusiklyssnarna är redo att betala, om inte annat av etiska själ.

Jag tror också att den hip hopare, eller punkare som börjat tjäna pengar kommer börja lägga dessa pengar på sin favoritmusik. Precis som folk kommer fortsätta köpa Springsteen-DVDer trots att de finns till nedladdning.

Är du själv en sån som kan tänka dig att betala, för att du vill att musikerna ska kunna fortsätta göra musik. Kolla då in Magnatune, där man betalar efter förmåga.

Den enda musik jag tror hotas är den mediokra musiken, som ingen verkligen älskar. ni vet sådana låtar folk köpte på singel och lyssnade på i två veckor. Sådana låtar kommer nog att laddas ned i stället, och de som gjorde dem får svårt att leva på sin musik.

Kanske tvingas Bard och Rolinski att ta jobb inom omsorgen för att få det att gå ihop. Kanske får de inspiration till nya låtar där? Kanske kommer de aldrig mer att släppa en CD... men vem kommer sakna dem?

Panoptikon

Panoptikon, liberalen Jeremy Benthams tanke från 1785 om ett fängelsesystem där fången disciplinerar sig själv genom att veta att han någon KAN se honom när och var som helst, är en metafor som jagat mig mycket länge. Jag tror jag läste om den första gången på gymnasiet under en filosofilektion.

När jag för två somrar sedan plöjde den mycket, mycket välskrivna Övervakning och straff (orig. 1975) mötte jag igen panoptikon, och sedan dess har den funnits där. Senast förra veckan mötte jag den i den mycket sevärda bulgariska filmen Dzift . Ett annat land. Ett annat år. En annan kontext. Samma begrepp...

...

Jag gjorde några sökningar på nätet för att illustrera min tes: att panoptikon är en metafor i samtiden . Vi kommer inte att förstå den förrän den har mist sin betydelse, däri ligger litteraturens kraft och mystik.

Den första sökningen är en "quick´n´dirty" Google sökning. Jag sökte på Jeremy Bentham, Michael Foucault och Panopticon i de kombinationer ni ser ovan. Siffrorna är avrundade av mig och ska utläsas med tre nollor efter sig. Det finns alltså 724000 hemsidor som skriver om panopticon enligt Google.


Av grafen kan vi t.ex. utläsa att:

1. Det finns fler hemsidor om Michel Foucault än om Jeremy Bentham.
2. Många sidor om Michel Foucault och Jeremy Bentham handlar om andra saker än panopticon.
3. Det finns fler hemsidor om panopticon än om Bentham.

Min slutsats är att begreppet Panopticon lever sitt eget liv. Det har förmodligen aktualiserats av Foucault, men det finns förmodligen en del människor som skriver om begreppet utan att referera varken till Foucault eller till Bentham.

En googlesökning är ju knappast vetenskaplig. Dessutom visar den inte i vilken mån panopticon lever i populärkulturen. Det kan ju vara så att panopticon betyder köttfärslimpa på polynesiska knappast troligt), eller att universitetet i Lyon har haft en konferens runt begreppet och publicerat 500 dokument om Panopticon (inte helt otroligt). Jag tar därför Googlesökningen med en matsked salt, och för att få ett bättre begrepp om populärkulturen skte jag med samma begrepp på Youtube. Dessa siffror ska INTE läsas med tre nollor bakom.

Samma sak visar sig här som i Googlesökningen. Foucault är mycket mer populär än Jeremy Bentham på ett relativt ungdomligt forum som Youtube. Att det finns videor om Jeremy Bentham beror delvis på att en av karaktärerna i TV-serien Lost uppkallats efter filosofen. Jag valde att inkludera dessa i resultatet eftersom jag inte kvalitetsgranskat Googlesökningen på något sätt, det finns nog ett gäng Michael Foucault som inte är filosofer där också, och för att själva faktumet att namnet används i en nyproducerad TV-serie visar på en viss populärkulturell relevans för Jeremy Bentham.

Det intressanta i denna graf är att det på Youtube finns många fler videor taggade med panopticon än med Michel Foucault. Jag anser mig härmed ha empiriskt stöd för att betrakta panoptikon som en metafor i samtiden , och under helgen ska jag fundera lite på vad som ligger i den. Nästa del i följetongen kommer på måndag

Kan vi veta allt? (Fortsättning på Den semantiska väven)

Det är så svårt att välja. Och hur vet man att man väljer rätt? Det korta svaret är att det gör man inte. Vår kunskap, och våra valmöjligheter är, trots att vi spenderar långa dagar framför ett internet som innehåller mer information än vi är kapabla att hantera, begränsade.

Av de tänkare jag mött i universitetsstudier är det få som berört mer än Marx. en av dem är den franske historikern Fernand Braudel.

Braudel beskriver en global ekonomisk historia som hela tiden rör på sig, men som väldigt sällan förändras i grunden. Det händer egentligen bara när hjulet, elden kommer och liknande. Det finns de som skulle hävda att internet är en liknande revolution. Kanske har de rätt, men den revolutionen har vi fortfarande framför oss i så fall. Idag ser vi på tv, lyssnar på radio, läser tidningar, chattar, skriver brev på internet.... precis som vi läste tidningar, skrev brev på papper o.s.v. tidigare...


Ekonomin består enligt Braudel av tre nivåer:

1. Den grundläggande självförsörjande nivån.
   
2. Marknadsekonomin. Typexemplet är ett medeltida torg (naturligtvis i Paris - Braudel är fransman) där en bonde byter ett kilo potatis mot ett par skor. Skomakarn får mat och bonden slipper frysa om fötterna.
3. Kapitalismen. Stora aktörer tar kontroll över marknadsplatsen. De kan t.ex. spara sina varor i lager för att driva upp priserna och sälja sen. Eller sänka priserna under profitgränsen för att ta marknadandelar.
   

Ni ser skillnaden mellan skomakaren och kapitalisten? Skomakaren har en dag på sig att övertyga bonden om att hans skor är bäst. Bredvid honom sitter en annan skomakare. Om han inte säljer skorna på marknadsdagen får han ingen potatis, stryk av frun, blir föraktad av sina barn o.s.v. Däremot ligger ju fröet till kapitalismen i det faktum att Skomakaren rent teoretiskt kan lägga undan skorna och sälja dem senare. Ett par skor håller sig ju mycket längre än mat, särskilt om det t.ex. är mjölk och inte potatis vi pratar om... Det fanns ju inte så mycket potatis i Paris på medeltiden. Detta faktum kunde skomakaren utnyttja och gjorde naturligtvis, så ersattes bondesamhället med industrialism och kapitalism.

Stora kapitalistiska aktörer uppstod någon gång på högmedeltiden, och de styr naturligtvis mer än någonsin förutsättningarna för sin egen handel. Men Braudels poäng är att alla tre nivåerna existerar samtidigt och inte ersätter varandra. Vem har inte ätit svamp man själv har plockat t.ex.? Eller kött från farmors gård? Eller burkar med inlagda grönsaker, Östeuropas delikatess... det är dock med blandade känslor jag minns farmors Chicagoblandning.

När vi hanterar pengar befinner vi som kunder oftast i bondens situation på marknaden. När jag köper en router är det naturligtvis Cisco själva som bestämmer vad de vill att den ska kosta och som kontrollerar alla steg från tillverkning till distribution. Men jag står fortfarande där som bonden och väljer mellan tre liknande produkter till liknande priser, och en fjärde som är misstänkt billig...

Som människa vill man inte bli lurad. På marknaden blir man det. Man är tvingad att ta ett beslut inom en viss tid, med långt ifrån fullständig information. Allt är egentligen kvalificerade gissningar. Och det retar oss. Kanske började det reta oss mer, när den säljande sidan i handeln gick över från marknadsekonomi till kapitalism, och kunderna blev kvar.

Kanske är det på grund av denna retande känsla av att bli lurad i vardagen, som moderniteten har präglats av drömmar och försök att veta ALLT. Jag tänker på väckelserörelsen som förklarar ALLT med bibeln. Jag tänker på totalitarism och på Wittgensteins och andras försök att skapa ett enda, logiskt mänskligt språk, för att kunna hantera all information utan att förlora något i översättningen.

Alla insåg direkt att internet har en sån potential. All mänsklig information översätts till ettor och nollor och finns tillgänglig för alla som är uppkopplade mot nätet. Den mänskliga hjärnan ska arbeta med att fatta beslut, inte leta efter information. Det ska datorerna göra åt oss. På så sätt får vi tillgång till ALL informationoch tid över att ta de bästa besluten.

Varför har då internet blivit så stort men förändrat så lite? Hur kommer det sig att vi är så konservativa att vi kollar på DN.se när vi letar nyheter, inte får dem från en bloggare vi bara känner genom en nätidentitet?

Kanske handlar det om att vi inte vågar lita på internet, än... vi jämför kanske priser på Pricerunner, men vill nog gärna surfa själva för att se om vi hittar något billigare. Vi handlar ofta där vi handlat förut, inte för att vi jämfört det finstilta i olika leverantörers kontrakt, utan för att vi litar på dem. Det finns en mänsklig relation mellan oss.

Det kan också vara en omöjlig dröm. Kanske är det så att den enda information vi kan hantera är den vi själva letat efter. Kanske är det insamlandet av information som bygger upp förståelsen i våra hjärnor, som skaparde frågor vi kan vaska fram den information vi vill ha med.

Kanske är det något helt annat. På fredag kommer nästa inlägg, om metaforen panopticon, som verkar vara en gotisk skugga till informationssamhället.

Läsning:
Panopticon på engelska Wikipedia
Virtual Panopticon - artikel

Krigsbyten

För en gångs skull har väl kanske Pia Kjärsgård rätt... när hon kräver tillbaks krigsbyten som finns på museum i Sverige. Det som tagits mot någons vilja ska naturligtvis lämnas tillbaks.

Att undvika frågan är naturligtvis ännu sämre....

Den semantiska väven

Nästan varje morgon väntar jag på spårvagn 20, som alltid kommer mer eller mindre överfull. Här i EU är inte riktigt samma trängsel som på trådbussen i Chisinau men sittplats är inte att tänka på.

Det fanns en tid när jag från tid till annan tog bussen mellan Sunne och Karlstad i Värmland. Den kom när den skulle, med spöklik precision, och man kunde ioftast välja på tiotals tomma säten. Mycket bekvämt för mig, men ett stort resursslöseri. Skulle man inte kunna ta lite av människorna på spårvagnen i Sofa och sätta dem på bussen i Värmland, för att jämna ut sakerna lite?

Att sätta dem i bilar är inte på något sätt aktuellt, särkilt inte i stora SUVar, även om det verkar som någon håller på med det.... Dels finns det alldeles för många bilar. Dels tror jag privatbilism till vardags är en lyx som kommer försvinna med ändrade konsumtonsmönster i finanskrisens spår. I Sverige har man visst börjat åka mer kollektivt redan, påpekar Jakob i sin blogg Ett brinnande vin .

Nej. Det går naturligtvis inte att flytta människorna från Sofia till Sunne. Men kanske skulle man kunda använda den teknik som vi lever i till att anpassa lokaltrafiken? Fler och större spårvagnar i Sofia. Minibussar i Värmland. En annan blogg - Confused of Calcutta , visade ett system i Calcutta som genom GPS visar var bussen är. Författaren påpekar också hur litet steget skulle vara till att få mer information. Vilken temperatur råder i bussen (ska jag ta på mig vinterjackan?), är den full (ska jag vänta på en senare) Vad kostar resan? (för att fylla upp fordonen jämt dras 20% av om man tar en mindre full buss). Vi har redan GPS och internet, så tekniken finns redan på plats.


Det bolag som kör trafiken skulle naturligtvis kunna göra det ännu bättre om de visste när jag ville åka? Som registrerad användare lägger jag upp mitt veckoschema i systemet. Eftersom det var fler människor än trafikbolaget trodde som har sovmorgon kör man tätare trafik lite längre, och kör turerna med minibuss under dagen.

På fredag ska jag hälsa på mormor, och beställer en minibuss kl 16. sytemet föreslår att 64an går förbi mig kl 10 efter att ha hämtat upp andra resenärer. Jag tackar ja direkt och får igen 20 % rabatt.

Drömmen om att använda internet för att hantera vardagen är gammal, se t.ex. den här klassikern som Brinnande Jakob visade mig: The semantic web . Men är den möjlig egentligen? Mer om det i nästa inlägg på onsdag.

Grattis!

Jag vill bara säga ett stort grattis till Barack Obama som visat att förändring är möjlig även i USA. Han knäckte FRP-koden, som man säger på norska, och lyckades få miljoner Amerikaner att rösta på det som är bäst för dem, inte någon som spelar på deras rädslor.

Jag tycker dessutom att McCains tal i morse var imponerande. Han tog förlusten, och insåg det historiska att USA valt en afroamerikansk president. Det var en mycket fin morgon framför BBC.

Världen kan bara bli bättre av att USA har en president som kan prata med oss andra.