Varför vill de ha demokrati?

Jag har nyss upptäckt hemsidan Inblick Östeuropa. Det är föreningen Östeuropaforums medlemstidning, i digital variant. För en emigré till Balkan som mig är det naturligtvis höggradigt intressant, och jag kan med varm hand rekommendera den, jag överväger t.o.m. ett medlemskap i föreningen.

Trots detta tänkte jag ägna mig att kritisera en artikel från tidningen som försöker analysera den oväntat smidiga övergången från totalitarism till demokrati i Bulgarien. Läs den gärna, för den är bra. Den heter Bulgarien - Nytt EU-land med tungt förflutet och är skriven av Li Bennich-Björkman.

Jag skriver som boende i Bulgarien, och mitt perspektiv är ganska annorlunda än statsvetaren Bennich-Björkmans. Jag möter det nya EU-landet i samtal över Lavazzakaffe i plastmuggar i solvarma parker. Det är samtal om kärlek, sport och dyra hyror, oftast inte, men då och då, om samhälle och historia, Sovjetunionen, Turkiet, EU och Bulgarien. Och det är nog en slags visdom, ett litet dåligt samvete från dessa samtal som får mig att reagera mot Bennich-Björkmans artikel. Det är lätt att analysera, men svårt att förstå. Särskilt lätt är det kanske för oss västeuropéer, vana vid att analysera, namnge och bestämma.

Om jag ska sammanfatta Bennich-Björkmans analys så går den ut på att det finns vissa drag i Bulgariens kultur, som tillsammans med EU's stabiliserande inflytande har lyckats rädda demokratin trots ett ekonomiskt mycket skakigt 90-tal. Dessa kulturella drag är en individualism som medför en tolerans för avvikande och en franksinspirerad konstitutionell tradition sedan självständigheten från Turkiet, vilket ger en hög respekt för lagar och demokratiska procedurer.

Det Bennich-Björkman skriver är naturligtvis inte felaktigt, tvärtom ganska självklart vid närmare eftertanke. Den svenska demokratin hade säkert inte lyckats utan nykterhetsrörelsens frimureri, eller för den delen frimurares. Dessa timslånga möten med diskussioner om småsaker. Diskussioner för diskussionens egen skull. Institutionaliserade samtal där säkert många hunsadepigor, drängar och arbetade för första gången blev lyssnade på och protokollförda. Det var ett inövande av demokratins liturgi bland svenska bönder och arbetare. Vi kan förstå vilken kraft, och vilket ansvar detta spred i en tid som behövde det. Men ändå... En formulering som den här i Bennich-Björkmans artikel får mig att höja på ögonbrynen:

"Vad har blivit resultatet (av demokratisträvanden) mot bakgrund av det ogynnsamma arv som Bulgarien burit med sig från både historien och kommunistperioden in i den demokratiseringsfas som påbörjades 1989?

Förvånansvärt väl, skulle jag säga. Bulgarien hade ingen tillstymmelse till civilt samhälle att bygga på, vilket framgångsrika och snabba reformländer som Polen, Ungern, Slovenien och Estland i hög grad kännetecknats av."

Kan man tänka sig ett samhälle utan tillstymmelse till civilt samhälle? Det är väl i så fall Rwanda 1994 eller Kenya 2008. Kanske var organisationslivet i Ungern eller Estland mer utvecklat än i Bulgarien 1946, men vad betyder det? Att Bulgarerna inte pratade med varandra och inte respekterade varandras åsikter? Eller bara att intressena i samhället uttycktes i andra former än medlemsskap i organisationer? Vi borde kanske komma ihåg att även Ungern och Estland blev totalitära stater på trettiotalet, och att ett välutvecklat organisationsliv inte skyddade varken Italien, Spanien eller Tyskland från att bli diktaturer. Trots att det borde ha gjort det, enligt den här analysen...

En statsvetenskaplig analys fungerar naturligtvis inte utan en ganska smal definition av civilt samhälle, men en smal analys säger så lite om verkligheten i Bulgarien att det blir konstigt, inte går att förstå.

Problemt är egentligen frågan: varför blir Bulgarien demokratiskt? För varför inte? Vill inte bulgarer ha rösträtt och yttrandefrihet? Kan det inte vara så enkelt att människor i alla länder vill leva i en demokrati, oavsett hur rika de är eller vilken historia de har? Att demokratin är det naturliga och totalitarism något onaturligt, som i stället borde förklaras? Sen behöver inte demokrati handla om att spela fotboll i lag med kommunala bidrag och föräldrar som ställer upp som volontärer när det behövs (En traditionell bild av det civila samhället). Det kan handla om en känsla av att få leva i fred.