torsdag 8 maj 2008

60årsdagen

Det är någon slags semestertider just nu... på måndag börjar mitt nya arbete som Media Analyst och den här veckan är jag egentligen ledig, förutom att jag måste fixa några små saker på mitt gamla jobb... och att fixa små saker går sällan snabbt... Men jag får i alla fall lite längre morgnar, vilket är skönt. Just den här morgonen diskuterades de känslomässiga sidorna av att invandra/utvandra, eller bordevi helt enkelt säga att flytta till ett annat land? Begreppen in- och utvandrare är alldeles för stora och för samman människor som inte har mer gemensamt än sin adress och sitt pass.

Passet är kanske verkligare än vi drömmer om i de vildaste globalsieringsfantasierna - jag känner mig och är svensk. När den skandinaviska tafattheten och rädslan tar över förbannar jag det och gråter över det, men när jag lyssnar på Lars Winnerbäck blir jag stolt över hans ( som jag utgår från också är vår...) insikt och förmåga till reflektion - och inte minst att dessa ord som passar bäst på känslorna finns i det svenska språket. Att vara svensk är att var en del av en grupp.

Adressen däremot, handlar mycket mer om att förverkliga mitt eget liv som individ. Jag känner inte att jag har jättemycket gemensamt med andra Svenskar som bor i Sofia. Och naturligtvis ännu mindre med exempelvis moldaviska invandrare i Frankrike. "Men det är skillnad" , kanske du svarar "- du kommer av fritt val till Bulgarien, men de Moldaver som utvandrar gör det av ekonomiskt tvång. Det har du själv skrivit i din blogg."

Jag förnekar inte att de ekonomiska svårigheterna är större i Moldavien än i Sverige, men ändå... Jag känner några människor som har emigrerat, och fler som tänker göra det, och det som driver människor att flytta utomlands är drömmen om att förverkliga sig själv, samma dröm som tog mig hit. Den drömmen är individuell, och gemensam för all människor, den är ingenting som bara "invandrare" delar med varandra.

Dagen till ära fyller staten Israel 60 år. Ska man säga grattis? Jag vet inte. Amos Oz har beskrivit konflikten som en grekisk tragedi där ingen part har rätt, eller ännu värre. Båda har rätt. Men Israel som land är kanske annorlunda, byggt som det är på invandring, och som erbjuder medborgarskap åt alla judar i världen.

Invandrarna har förändrats under de 60 år staten funnits, Holocaust-offerförrådda av Europa, Arabiska judar som plötsligt blev hatade i samband med de första krigen mot araberna, hungriga Etiopiska judar och efter kommunismens fall judar som levt i Sovjetunionen - fattiga, välutbildade och även de förrådda Revolutionen.

Nu för tiden är det färre som bosätter sig i det heliga landet, och den judiska identiteten sviktar när skillnaderna i välstånd blir synliga mellan de olika etniska grupperna. I stället är det många som bor perioder i Israel, eller kombinerar sitt medborgarskap med ett magiskt EU-pass. Den judiska staten blir en del av en identitet som kombineras med andra språk, andra adresser, värderingar, åsikter och annat. Postmodernt, javisst. Men jag känner igen mig i det. Och det är nog fler och fler som gör det i världen. Israler och bulgarer, svenskar och moldaver.

Men ingenting nytt under solen. Det passar kanske dagen att påminna om Gamla testamentets ord om vilka grupper som behöver ett särskilt skydd: änkor, de faderlösa och invandrarna...
 
Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution 3.0 Unported License.