På eftermiddagen fredagen den trettonde börjar de första resultaten från folkomröstningen på Irland dyka upp på internet. Allt tyder på att EU´s konstitution röstas ned en gång till, om det nu beror på datumet, att Europas befolkning är dummare än sina ledare eller att de har läst fördragstexten och inte tycker om den.
Vad som ska hända vet ingen... Ska förslaget omförhandlas en gång till? Det kommer i varje fall knappast att kunna genomföras enligt tidsplanen, d.v.s träda i kraft 2009.
Det är som, nästan alltid när det handlar om EU krångligt, långsamt och svårt att förstå sig på. Detta är nog något som i grunden måste ändras om EU ska kunna bli en förening av folk och inte av mer eller mindre korrupta politiker. Jag tror inte att EU-politiken är svårare än nationell politik. Men det är något med den som avskräcker människor, som ger dem en känsla av att inte förstå. Den cyniska sidan i mig säger att det inte är helt oavsiktligt. Jag tror att politiker känner sig effektivare när besluten inte behöver förankras i folket, och gärna vill hålla folket på armlängds avstånd, ett avstånd som uppehålls av den här känslan av att allt är så komplicerat.
"Det talas inte så mycket om att EU trots allt, även om det ibland tar lång tid till beslut, har förmått att ta stora beslut om miljö och klimatpolitik med de nuvarande fördragens regler." skriver GP och hävdar att Nej-sidan byggt sin kampanj på att försvara "Nationella värden".
Det finns mycket att säga om det, men låt ossl minnas att valet om man ska lägga beslut i de nationella riksdagarna eller hos EU-kommissionen inte bara handlar om nationell identitet, utan också om medborgarnas inflytande, som onekligen är större på de nationella parlamenten. EU har ju stadfäst att beslut ska tas på så låg nivå som möjligt...
Dessutom handlar det om parlamentarism. De som läst det första EU-fördraget, det såldes som bekant i pocketversion även i Sverige innan Frankrike och nederländerna röstade nej vet att makten inte flyttas från nationella parlament till Europaparlamentet, utan i första hand till Ministerrådet. Mer makt till Reinfeldt alltså, som slipper debattera besluten med vänster- och miljöpartister i riksdagen. Och i Europa är inte parlamentarism självklart - Frankrike är ett exempel på en stat med en stark, direktvald president. Kanske måste vi först diskutera vilka principer som ska styra Unionens regering, innan vi kan diskutera ett konkret förslag? Man skulle t.ex. kunna övertyga mig om att en europeisk federation styrd av Eu-parlamentet är en historisk nödvändighet. Men jag skulle aldrig rösta för att styra ett geografiskt område me dne stark president.
Ironiskt nog belyser detta ihållande dödäge som uppstårt när folket tillfrågas men inte svarar som de borde, att Europa verkligen behöver nån slags gemensamma regler. Fördragstexten skulle ju gälla medborgare även i Spanien, Bulgarien och Sverige... det är ganska orättvist att endast Irländarna får bestämma åt oss.
Kanske kunde en pan-europeisk omröstning vara en lösning? Det skulle säkert bli ja, men det är svårt att inte se ett sånt beslut som legitimt. Om regeringen Reinfeldt, som i den senaste opinionsundersökningen fick 40 %, ska bestämma åt oss har jag svårt att repektera beslutet.
Det finns två vägar ut ur EU´s problem som jag ser det. En är att bestämma med mininmalt folkligt inflytande, undvika folkomröstningar eller debatter om annat än småsaker. På så sätt kan man bygga upp spänningar i Europa, förstöra demokratin där den är levande och förutsättningarna för den där den bara gror. Men man kananta lagar på ett effektivt sätt.
Den andra vägen är mycket, mycket jobbigare, men mer intressant. Den skulle bygga upp en deltagardemokrati i hela Europa, med samma, eller i varje fall liknande förutsättningar i Sverige, Estland, Irland och Bulgarien. Den skulle var tvungen att acceptera att inte bara detaljer, utan hela projektets riktning utsätts för en förutsättningslös debatt. Det är så man vinner förtroende.
fredag 13 juni 2008
tisdag 10 juni 2008
Ana Blandiana
Den Rumänska poeten och människorättskämpen Ana Blandiana besökte Sofia igår, i samband med en översättning av hennes dikter till Bulgariska. Blandiana är en viktig personlighet för mig som är invandrare på Balkan. Som få andra talar hon om historiens betydelse, att man måste veta var man kommer ifrån och vad som hänt för att kunna leva i nuet och utvecklas. Jag som bara levt ett år i Moldavien och ett halvt i Bulgarien har naturligtvis ett speciellt behov av historia - jag var inte här är saker hände och måste läsa om det i stället. Jag har också en grundmurad respekt, på gränsen till vördnad, för Blandianas arbete för mänskliga rättigheter i det kommunistiska och postkommunistiska Rumänien, och för hennes abosluta sanningskrav. Vid sidan av författarskapet driver Blandiana ett museum om kommunismens brott i Östeuropa i det före detta fängelset i Sighet, i norra Rumänien.
Publiken var inte den största jag sett vid en författarpresentation i bohandeln Helikon, och vid sidan av några yngre åhörare tror jag att de flesta var generationskamrater och/eller kollegor till författarinnan, vilket bäddade för ett lågmält, insiktsfullt samtal om poesi och mänskliga rättigheter på Balkan, med Blandianas och publikens egna erfarenheter som fond.
Mycket av diskussionen handlade om ordets, och poesins drastiskt förändrade förutsättningar under de senaste 20 åren. Som Blandiana uttryckte det: "Ordets frihet har minskat Ordets betydelse" (fri översättning). Censuren i det totalitära samhället gjorde diksussion och politiska övertygelser, i någon vettig mening av ordet, till omöjligheter. Men den paradoxala effekten av denna anti-politik, är att varje ord blev laddat med politik. Blandiana berättade om dikten Totul (Allt) som hon skrev på 1980talet. Den är en uppräkning av vardagsdetaljer, katter, regn, spårvagnar, som tillsammans bildar en bild av Allt.
Bilden har inga pretentioner att övertyga eller att vara politisk, bara att säga sanningen. Men bilden är såpass annorlunda gentemot det Allt Caecescu åberopade i sina tal när han sade "Låt oss göra Allt!", att den fylls med en politisk dynamik. Det var en dynamik som bara kunde uttryckas i poesin, som genom att använda sig av metaforer och att genom att undvika resonemang drog sig undan censuren.
Poeternas roll i detta samhälle varf med Blandianas ord "molekylerna, genom vilka hela folket andades."(minst lika fri översättning) Blandiana berättade en anekdot, om just Totul. Den gavs ut i hemmatryckt Samizdat-upplaga, och en av hennes vänner var bland de första som läste den. Några månader senare nåddes han, genom en bekant som inte kände Blandiana personligen, av dikten, fast med nya vardagsdetaljer tillagda av läsarna. Poesin, finkulturen, blev en foklklore som levde i populärkulturen. Rättare sagt, det fanns inte populärkultur och finkultur i den mening orden har på svenska. Bara bra och dålig text.
Kontrasten blev skarp när censuren försvann över en natt. När allt kunden sägas, när poesin inte behövde ersätta historia, journalism, religion, blev poesin snabbt ett privilegium för en välutbildad elit. Blandiana menade att detta är det normala för poesin, och visst, det är ju så det ser ut för det mesta. Men själv tror jag att det har att göra med att uppkomsten av ett klassamhälle i Rumänien. Det socialistiska samhället var orättvist, och det var stora skillnader på människors liv, men det fanns inte klasskillnader som i Västeuropa.
Denna acceptans av poesins elitism är ett drag somn skiljer rumänska författare tydligt från Svenska. Jag läste samma sak, i Klassekampen av alla ställen, i en intervju med Mircea Cartarescu. Utan att skämmas vågar han påstå att has bok vänder sig till läsare som ligger över genomsnittet. Hur annorlunda är inte detta än t.ex. Ernst Brnners och Theodor Kalifatides debatt på bokmässan i Göteborg förra året, då Kalifatides hävdade att klassiker och god litteratur, trots mot den allmänna uppfattningen, läses mer, och alltid kommer att läsas mer än detektivromaner? Nu är å andra sidan kanske både Blandiana och Cartarescu lite mer svårlästa än Kalifatides - men de framstår ändå som ganska representativa för den rumänska litteraturen idag. Den är elitisktisk. Måste det vara så?
Blandiana beskrev poesin som en slags sanningens och skönhetens essens. Den är inte de rimmade raderna i sig, utan deras strävan efter fullkomlighet. Om vi använder en sådan definition av tror jag det är viktigt att inte identifiera poesi med det som publiceras i diktsamlingar. Diktsamlingar fångar inte alla människors intresse, men skönhet och sanning finns i varje ord, i varje tanke. Som Cohen säger: "It doesn´t matter which you´ve heard, the broken or the holy Hallelujah"
Publiken var inte den största jag sett vid en författarpresentation i bohandeln Helikon, och vid sidan av några yngre åhörare tror jag att de flesta var generationskamrater och/eller kollegor till författarinnan, vilket bäddade för ett lågmält, insiktsfullt samtal om poesi och mänskliga rättigheter på Balkan, med Blandianas och publikens egna erfarenheter som fond.
Mycket av diskussionen handlade om ordets, och poesins drastiskt förändrade förutsättningar under de senaste 20 åren. Som Blandiana uttryckte det: "Ordets frihet har minskat Ordets betydelse" (fri översättning). Censuren i det totalitära samhället gjorde diksussion och politiska övertygelser, i någon vettig mening av ordet, till omöjligheter. Men den paradoxala effekten av denna anti-politik, är att varje ord blev laddat med politik. Blandiana berättade om dikten Totul (Allt) som hon skrev på 1980talet. Den är en uppräkning av vardagsdetaljer, katter, regn, spårvagnar, som tillsammans bildar en bild av Allt.
Bilden har inga pretentioner att övertyga eller att vara politisk, bara att säga sanningen. Men bilden är såpass annorlunda gentemot det Allt Caecescu åberopade i sina tal när han sade "Låt oss göra Allt!", att den fylls med en politisk dynamik. Det var en dynamik som bara kunde uttryckas i poesin, som genom att använda sig av metaforer och att genom att undvika resonemang drog sig undan censuren.
Poeternas roll i detta samhälle varf med Blandianas ord "molekylerna, genom vilka hela folket andades."(minst lika fri översättning) Blandiana berättade en anekdot, om just Totul. Den gavs ut i hemmatryckt Samizdat-upplaga, och en av hennes vänner var bland de första som läste den. Några månader senare nåddes han, genom en bekant som inte kände Blandiana personligen, av dikten, fast med nya vardagsdetaljer tillagda av läsarna. Poesin, finkulturen, blev en foklklore som levde i populärkulturen. Rättare sagt, det fanns inte populärkultur och finkultur i den mening orden har på svenska. Bara bra och dålig text.
Kontrasten blev skarp när censuren försvann över en natt. När allt kunden sägas, när poesin inte behövde ersätta historia, journalism, religion, blev poesin snabbt ett privilegium för en välutbildad elit. Blandiana menade att detta är det normala för poesin, och visst, det är ju så det ser ut för det mesta. Men själv tror jag att det har att göra med att uppkomsten av ett klassamhälle i Rumänien. Det socialistiska samhället var orättvist, och det var stora skillnader på människors liv, men det fanns inte klasskillnader som i Västeuropa.
Denna acceptans av poesins elitism är ett drag somn skiljer rumänska författare tydligt från Svenska. Jag läste samma sak, i Klassekampen av alla ställen, i en intervju med Mircea Cartarescu. Utan att skämmas vågar han påstå att has bok vänder sig till läsare som ligger över genomsnittet. Hur annorlunda är inte detta än t.ex. Ernst Brnners och Theodor Kalifatides debatt på bokmässan i Göteborg förra året, då Kalifatides hävdade att klassiker och god litteratur, trots mot den allmänna uppfattningen, läses mer, och alltid kommer att läsas mer än detektivromaner? Nu är å andra sidan kanske både Blandiana och Cartarescu lite mer svårlästa än Kalifatides - men de framstår ändå som ganska representativa för den rumänska litteraturen idag. Den är elitisktisk. Måste det vara så?
Blandiana beskrev poesin som en slags sanningens och skönhetens essens. Den är inte de rimmade raderna i sig, utan deras strävan efter fullkomlighet. Om vi använder en sådan definition av tror jag det är viktigt att inte identifiera poesi med det som publiceras i diktsamlingar. Diktsamlingar fångar inte alla människors intresse, men skönhet och sanning finns i varje ord, i varje tanke. Som Cohen säger: "It doesn´t matter which you´ve heard, the broken or the holy Hallelujah"
söndag 1 juni 2008
E´ru europé, e´ru de?
Vilka är egentligen européer? Geografin hjälper oss ganska lite - det är svårt att förstå varför Ryssland aldrig förkommer i diskussioner om EU-medlemskap om vi tittar på de geografiska gränserna. Visst, hela Sibirien ligger i Asien, med både Moskva och St Petersburg, Rysslands framtida huvudstad ligger väster om uralbergen.
Är Europa i stället en värdegemenskap? Borde inte Israel få vara med också i så fall. Oavsett vad vi tycker om deras politik gentemot palestinierna, så tror jag de flesta håller med om att det är ett stycke Europa som ligger i mellanöstern. Kanske borde New York och Kalifornien få vara med men inte Texas... Det blir ganska orimligt att ränka så.
Är det kanske en gemensam historisk erfarenhet som bildar grunden för den gemensamma identiteten, om den nu finns? Det låter ju lika vettigt som poltiskt korrekt och skulle kunna förklara varför inte Ryssland och Turkiet får vara med, om man ser historien från Balkan.
Balkans historia efter 1600talet är en lång dragkamp mellan tre imperier - det Habsburgska, det Ryska och det Ottomanska. Men hoppet för rumäner och bulgarer låg längre västerut, i upplysningens Europa. Det ser man t.ex. på de konstitutioner som länderna skaffade sig när de blev självständiga, alla mycket demokratiska för sin tid, skrivna i positiv upplysningsanda.
Men mycket har ju hänt som dess, som komplicerar saken. Det Turkiet som är Bulgariens grannland är en etnisk nationalstat, i motsättning till det multinationella Ottomanska imperiet. Medan Bulgarien och Rumänien var kommunistiska var Turkiet ett Nato-land, som gjorde upp med Ataturks socialistisk idéer långt innan 1989. Man kan förstå att turkarna tycker sig passa väl så bra in i EU som sina grannländer.
Det som fick mig att fundera över frågorna var faktiskt Serbien, vars väg mot EU verkar ganska oklar. Medan Serbien i Sverige kanske står för motsatsen till Europa - Serbien är väl det enda land som EU faktiskt har krigat mot, finns det i Bulgarien en uppfattning om att Serbien är mer europeiska än rumäner eller bulgarer. Och säkert var det så innan 1989... Sök på Youtube efter Electricni Oragzam eller Idoli så hittar ni New Wave band väl så hemma i den västeuropeiska rockmyllan som Kal P. Dal.... Samma sak i Ryssland. Sök efter Kino eller DDT...
Kanske borde inte rockbanden få avgöra vilka som ska få vara med i EU eller inte. Men jag är övertygad om att vilka rockband ett land har säger mycket om deras identitet. Europeisk eller inte.
Är Europa i stället en värdegemenskap? Borde inte Israel få vara med också i så fall. Oavsett vad vi tycker om deras politik gentemot palestinierna, så tror jag de flesta håller med om att det är ett stycke Europa som ligger i mellanöstern. Kanske borde New York och Kalifornien få vara med men inte Texas... Det blir ganska orimligt att ränka så.
Är det kanske en gemensam historisk erfarenhet som bildar grunden för den gemensamma identiteten, om den nu finns? Det låter ju lika vettigt som poltiskt korrekt och skulle kunna förklara varför inte Ryssland och Turkiet får vara med, om man ser historien från Balkan.
Balkans historia efter 1600talet är en lång dragkamp mellan tre imperier - det Habsburgska, det Ryska och det Ottomanska. Men hoppet för rumäner och bulgarer låg längre västerut, i upplysningens Europa. Det ser man t.ex. på de konstitutioner som länderna skaffade sig när de blev självständiga, alla mycket demokratiska för sin tid, skrivna i positiv upplysningsanda.
Men mycket har ju hänt som dess, som komplicerar saken. Det Turkiet som är Bulgariens grannland är en etnisk nationalstat, i motsättning till det multinationella Ottomanska imperiet. Medan Bulgarien och Rumänien var kommunistiska var Turkiet ett Nato-land, som gjorde upp med Ataturks socialistisk idéer långt innan 1989. Man kan förstå att turkarna tycker sig passa väl så bra in i EU som sina grannländer.
Det som fick mig att fundera över frågorna var faktiskt Serbien, vars väg mot EU verkar ganska oklar. Medan Serbien i Sverige kanske står för motsatsen till Europa - Serbien är väl det enda land som EU faktiskt har krigat mot, finns det i Bulgarien en uppfattning om att Serbien är mer europeiska än rumäner eller bulgarer. Och säkert var det så innan 1989... Sök på Youtube efter Electricni Oragzam eller Idoli så hittar ni New Wave band väl så hemma i den västeuropeiska rockmyllan som Kal P. Dal.... Samma sak i Ryssland. Sök efter Kino eller DDT...
Kanske borde inte rockbanden få avgöra vilka som ska få vara med i EU eller inte. Men jag är övertygad om att vilka rockband ett land har säger mycket om deras identitet. Europeisk eller inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
