Лилла Едет

Ett svenskt företag från Lilla Edet (i titeln skrivet med kyrilliska bokstäver) har bestämt sig för att ge två ambulanser till staden Ajtos i Bulgarien.

 I skrivande stund har jag ingen aning om var Ajtos ligger, så det är nog ett ganska litet ställe, och de behöver säkert ambulanser. Kul att se Lilla Edet omnämnt på Bulariens främsta nyhetssajt Darik news, och kul att se Svenskar som bryr sig om Bulgarien :)

Lite Machiavelli skulle inte skada

Det händer mycket idag. Demonstranter i Thailand ockuperar flygplatsen och EU lanserar ett EUR 200 miljarders krisprogram. Det finns så mycket att skriva om att tidningarna i väst inte hittar dagens stora nyhet i Bulgarien - att de EUR 220 miljoner EU-stöd till Bulgarien som frusits försvinner nu helt.

Jag hittade inget om den, varken på DN, SVD, vilket är förståeligt - Thailand är viktigare för Svenskar än Bulgarien, eller på euronews vilket är helt oförståeligt. Vill man inte prata om problemen? Vem ska då göra det?

I stället hittar jag en artikel av Ingrid Hedström på DN från igår som funderar över hur Bulgarerna kan vara sorgsnare än Rumäner : "Välfärdsklyftorna är lika stora i Rumänien som i
Bulgarien, och bulgarer har bättre mental hälsa än rumäner. Ändå är de
så olyckliga." Härifrån är det uppenbart att Rumänien rör sig framåt mycket snabbare än Bulgarien, och känslan av att vara avhängd ger nog upphov till en del sorg. T.ex. har ju inte EU dragit in stödpengarna till Rumänien lagom inför århundradets ekonomiska kris som börjar kännas även på Balkan.

Kommentarerna i Bulgarien är ganska bittra, och drar emot populism åt alla håll. Oppositionen skyller på regeringen. Bojko Borisov, oppositionens ledargestalt och borgmästare i Sofia hävdar att han skulle kunna göra så mycket för Sofiaborna med de här pengarna. Lätt sagt. Premiärminister Stanischev slokar med öronen och säger att EU ibland är orättvist mot Bulgarien.

Jag vet inte vad som är rättvist eller orättvist i det här fallet. Bulgarien är korrupt, men ingen ska få mig att inte bönderna i Sverige eller Italien också fuskar med EU-pengar ibland. Var drar man gränsen?

EU-kommisionen målade in sig i ett hörn där allt de kunde göra blev fel. Om man låtit Bulgarien få pengarna hade allt man tidigare sagt blivit tomma ord, och man hade stött det regerande socialistpartiet. I stället bestämde man sig för att vara hård, vilket blir till ett stöd för oppositionen.

Man har inte gjort hemläxan. I politik måste man gå från fasta principer till kompromiss. Inte tvärt om. Redan Machiavelli påpekade det i Fursten, en bok som i sin brist på moral har en viktig poäng - om man ska fatta obekväma beslut ska man ta dem rakt och ärligt. Det tycker jag inte att EU-kommissionen har gjort i det här fallet. Vad förväntade man sig skulle ha hänt sedan i somras egentligen?

Visste ni förresten att Nils Lundgren är en av de EU-parlamentariker som hårdast drivit på för att stoppa bidragen till Bulgarien?

Globaliserad Sophantering

Denna fredagsmorgon bjöd på en mer än vanligt intressant nyhetsskörd från Balkan som jag kände mig tvungen att dela med mig av. Det är visserligen gårdagens nyheter, men ändå...

Ni kanske har hört talats om att länder i Väasteuropa betalar länder i Västfrika för att få dumpa sina sopor där. Det har väckt ont blod hos socialt och ekologiskt engagerade människor, särskilt när det gäller radioaktiva sopor eller annat industriavfall.

Men fenomenet - försäljning av sopor, berör inte bara Afrika, och inte bara industrisopor. Alla vi som bor i Sofia producerar "enorma" mängder sopor enligt den rumänska tidningen Ziua online. Och visst... mycket sopor är det ju. Politikerna vet inte riktigt vad de ska göra med allihopa, och den bulgariska ministern för vatten och miljö Ceavdar Giorgiev har sagt att man som sista utväg kan tänka sig att mot betalning dumpa soporna i Rumänien.

Det kan rumäniens minister för miljö och hållbar utveckling, Attila Korodi inte alls tänka sig. Han påpekar att rumänien sade nej til en italiensk förfrågan om att sälja sopor redan 2007 och att man har nog med sina egna fram till 2015, då sophanteringen kommer bli fri inom EU.

Det är nog ett datum som miljörörelsen i västeuropa bör lägga på minnet. Jag har svårt att tro att miljön i östeuropa eller globalt gynnas av det.

Nåväl, lite gladare nyheter kanske: genomsnittslönen för rumäner som jobbar utomlands har under det senaste året försubblats. Jag antar att det inte bara gäller rumäner, utan alla östeuropeiska arbetstagare i väst. Tyder det kanske på att Europa börjar bli ett hem och en arbetsmarknad för alla Européer?

Till sist har tidningen Forbes publicerat en lista över världens femton rikaste regenter. Vår egen Karl Gustaf är naturligtvis för svensk för att finnas med på en sådan lista. H ans apanage kommer inte i närheten av vad Shejkerna runt gulfen har. Stackars KG.



----------------
Now playing: Balladen_om_resan_till_paradiset.mp3
via FoxyTunes

Varför vill de ha demokrati?

Jag har nyss upptäckt hemsidan Inblick Östeuropa. Det är föreningen Östeuropaforums medlemstidning, i digital variant. För en emigré till Balkan som mig är det naturligtvis höggradigt intressant, och jag kan med varm hand rekommendera den, jag överväger t.o.m. ett medlemskap i föreningen.

Trots detta tänkte jag ägna mig att kritisera en artikel från tidningen som försöker analysera den oväntat smidiga övergången från totalitarism till demokrati i Bulgarien. Läs den gärna, för den är bra. Den heter Bulgarien - Nytt EU-land med tungt förflutet och är skriven av Li Bennich-Björkman.

Jag skriver som boende i Bulgarien, och mitt perspektiv är ganska annorlunda än statsvetaren Bennich-Björkmans. Jag möter det nya EU-landet i samtal över Lavazzakaffe i plastmuggar i solvarma parker. Det är samtal om kärlek, sport och dyra hyror, oftast inte, men då och då, om samhälle och historia, Sovjetunionen, Turkiet, EU och Bulgarien. Och det är nog en slags visdom, ett litet dåligt samvete från dessa samtal som får mig att reagera mot Bennich-Björkmans artikel. Det är lätt att analysera, men svårt att förstå. Särskilt lätt är det kanske för oss västeuropéer, vana vid att analysera, namnge och bestämma.

Om jag ska sammanfatta Bennich-Björkmans analys så går den ut på att det finns vissa drag i Bulgariens kultur, som tillsammans med EU's stabiliserande inflytande har lyckats rädda demokratin trots ett ekonomiskt mycket skakigt 90-tal. Dessa kulturella drag är en individualism som medför en tolerans för avvikande och en franksinspirerad konstitutionell tradition sedan självständigheten från Turkiet, vilket ger en hög respekt för lagar och demokratiska procedurer.

Det Bennich-Björkman skriver är naturligtvis inte felaktigt, tvärtom ganska självklart vid närmare eftertanke. Den svenska demokratin hade säkert inte lyckats utan nykterhetsrörelsens frimureri, eller för den delen frimurares. Dessa timslånga möten med diskussioner om småsaker. Diskussioner för diskussionens egen skull. Institutionaliserade samtal där säkert många hunsadepigor, drängar och arbetade för första gången blev lyssnade på och protokollförda. Det var ett inövande av demokratins liturgi bland svenska bönder och arbetare. Vi kan förstå vilken kraft, och vilket ansvar detta spred i en tid som behövde det. Men ändå... En formulering som den här i Bennich-Björkmans artikel får mig att höja på ögonbrynen:

"Vad har blivit resultatet (av demokratisträvanden) mot bakgrund av det ogynnsamma arv som Bulgarien burit med sig från både historien och kommunistperioden in i den demokratiseringsfas som påbörjades 1989?

Förvånansvärt väl, skulle jag säga. Bulgarien hade ingen tillstymmelse till civilt samhälle att bygga på, vilket framgångsrika och snabba reformländer som Polen, Ungern, Slovenien och Estland i hög grad kännetecknats av."

Kan man tänka sig ett samhälle utan tillstymmelse till civilt samhälle? Det är väl i så fall Rwanda 1994 eller Kenya 2008. Kanske var organisationslivet i Ungern eller Estland mer utvecklat än i Bulgarien 1946, men vad betyder det? Att Bulgarerna inte pratade med varandra och inte respekterade varandras åsikter? Eller bara att intressena i samhället uttycktes i andra former än medlemsskap i organisationer? Vi borde kanske komma ihåg att även Ungern och Estland blev totalitära stater på trettiotalet, och att ett välutvecklat organisationsliv inte skyddade varken Italien, Spanien eller Tyskland från att bli diktaturer. Trots att det borde ha gjort det, enligt den här analysen...

En statsvetenskaplig analys fungerar naturligtvis inte utan en ganska smal definition av civilt samhälle, men en smal analys säger så lite om verkligheten i Bulgarien att det blir konstigt, inte går att förstå.

Problemt är egentligen frågan: varför blir Bulgarien demokratiskt? För varför inte? Vill inte bulgarer ha rösträtt och yttrandefrihet? Kan det inte vara så enkelt att människor i alla länder vill leva i en demokrati, oavsett hur rika de är eller vilken historia de har? Att demokratin är det naturliga och totalitarism något onaturligt, som i stället borde förklaras? Sen behöver inte demokrati handla om att spela fotboll i lag med kommunala bidrag och föräldrar som ställer upp som volontärer när det behövs (En traditionell bild av det civila samhället). Det kan handla om en känsla av att få leva i fred.