Julklappsböcker...

Julen är gången och den första semlan redan äten. Om en knapp vecka åker väl julgranen ut och jag tittar likaledes ut från kontoret i Sofia. Allt som återstår är en handfull fotografier (Varför skapar ingen ett program där man kan lagra digitala bilder och låta dem gulna?) och en försvarlig hög julklappsböcker, utdrygad med erövringar från fadershemmets bokhylla. Den först avslutade var samme faders gåva – Män i min ålder av Slas.

Den publicerades 1993, tror jag, vid den tid när Sverige gick med i den Europeiska unionen. Jag minns inte mycket alls av debatten mer än att alla runt mig var glödande motståndare, och att det var en sällsynt bitter politisk fråga. Men jag tror att EU ända sedan dess i Sverige, och säkert även utomlands, har handlat mycket om en stabil valuta, raka bananer, dokument, fördrag och liknande som egentligen är ganska oviktigt. Alldeles för få skribenter och politiker disktuterar frågan som en identitetsfråga. Är svenskar européer eller något annat? Om vi är det, vad är då grekerna eller portugiserna. Om vi alla är européer, vad innebär då det? En djup identitet som löper under de uppenbara skillnaderna på ytan, eller en mycket liten minsta gemensamma nämnare.

Alla som tycker det här är intressant borde läsa Slas' bok, för på idéplanet handlar boken om Sverige, Centraleuropa, Östeuropa och erfarenheterna av fascism och kommunism som binder ihop oss. De som kan hålla med författaren utan invändnignar är nog bara män i hans ålder. Slas' Europa har ett sant ansikte och det är det ruinerna i Dresden och Warszawa 1945. Ett av flera perspektiv som bör höras och diskuteras.

Någonstans i den här erfarenheten hittar man kanske en europeisk identitet. Jag minns när jag träffade Indier som inte tyckte att andra världskriget var en större tragedi än napoleonkrigen. Utan att riktigt kunna förklara varför det känns så fick jag en intensiv känsĺa av att vi inte tillhörde samma idévärld.

Handlingen utspelar sig i Stockholm där den åldrande svenske författaren och söderkisen Leo bor och Budapest dit han reser för att träffa den betydligt yngre ungerska Maria, en läsare som han brevväxlat med.

Slas undviker skickligt den ganska sliskiga kärlekshistoria det här skulle kunna bli, och förhållandet mellan Leo och Maria utvecklas i stället till en vördnadsfull vänskap.

Leo har en vän, den finslandssvenske sociologiprofessorn Bengt som brevväxlar, och troligtvis mer än så med Marias vän Paula. Bengt är sorglöst befriad från Leos funderingar och tvivel. Det är någonting oanständigt i Bengt, kanske en påminnelse om att Europa med eller utan Lissabonfördrag är en historia i oanständighet.

Bok två som inte ännu är genomläst är Savianos kioskvältare Gomorra om Camorran, eller Systemet som det kallas på hemmaplan i Neapel. Det är en hänsynslöst mörk bok om ett samhälle där människoliv har ett väl utmätt värde i pengar. Saviano visar genom lättläst, väldokumeterad och personligt närvarande journalistik hur det finns en enda kraft som ligger bakom den organiserade brottsligheten. Profithunger. Profiterna är enorma och rättsväsendet futilt i jämförelse.

Medan jag skriver det här faller bomberna antagligen över hyreshusen i Gaza. Säkert faller en och annan raket i södra och kanske även i norra Israel och säkert ligger det någon milisman under ett sönderbombat hus. Bredvid döda eller levande döda barn, kvinnor, filosofer, lärare och butikschefer.

Det är något oanständigt även i den här konflikten som inte kan förklaras med profithunger utan närs av irrationella känslor som hat och rädsla. Hur kan man utifrån förstå vad Israel vill åstadkomma? Jag klarar det inte.

Nej , nej, nej...

På eftermiddagen fredagen den trettonde börjar de första resultaten från folkomröstningen på Irland dyka upp på internet. Allt tyder på att EU´s konstitution röstas ned en gång till, om det nu beror på datumet, att Europas befolkning är dummare än sina ledare eller att de har läst fördragstexten och inte tycker om den.

Vad som ska hända vet ingen... Ska förslaget omförhandlas en gång till? Det kommer i varje fall knappast att kunna genomföras enligt tidsplanen, d.v.s träda i kraft 2009.

Det är som, nästan alltid när det handlar om EU krångligt, långsamt och svårt att förstå sig på. Detta är nog något som i grunden måste ändras om EU ska kunna bli en förening av folk och inte av mer eller mindre korrupta politiker. Jag tror inte att EU-politiken är svårare än nationell politik. Men det är något med den som avskräcker människor, som ger dem en känsla av att inte förstå. Den cyniska sidan i mig säger att det inte är helt oavsiktligt. Jag tror att politiker känner sig effektivare när besluten inte behöver förankras i folket, och gärna vill hålla folket på armlängds avstånd, ett avstånd som uppehålls av den här känslan av att allt är så komplicerat.

"Det talas inte så mycket om att EU trots allt, även om det ibland tar lång tid till beslut, har förmått att ta stora beslut om miljö och klimatpolitik med de nuvarande fördragens regler." skriver GP och hävdar att Nej-sidan byggt sin kampanj på att försvara "Nationella värden".

Det finns mycket att säga om det, men låt ossl minnas att valet om man ska lägga beslut i de nationella riksdagarna eller hos EU-kommissionen inte bara handlar om nationell identitet, utan också om medborgarnas inflytande, som onekligen är större på de nationella parlamenten. EU har ju stadfäst att beslut ska tas på så låg nivå som möjligt...

Dessutom handlar det om parlamentarism. De som läst det första EU-fördraget, det såldes som bekant i pocketversion även i Sverige innan Frankrike och nederländerna röstade nej vet att makten inte flyttas från nationella parlament till Europaparlamentet, utan i första hand till Ministerrådet. Mer makt till Reinfeldt alltså, som slipper debattera besluten med vänster- och miljöpartister i riksdagen. Och i Europa är inte parlamentarism självklart - Frankrike är ett exempel på en stat med en stark, direktvald president. Kanske måste vi först diskutera vilka principer som ska styra Unionens regering, innan vi kan diskutera ett konkret förslag? Man skulle t.ex. kunna övertyga mig om att en europeisk federation styrd av Eu-parlamentet är en historisk nödvändighet. Men jag skulle aldrig rösta för att styra ett geografiskt område me dne stark president.

Ironiskt nog belyser detta ihållande dödäge som uppstårt när folket tillfrågas men inte svarar som de borde, att Europa verkligen behöver nån slags gemensamma regler. Fördragstexten skulle ju gälla medborgare även i Spanien, Bulgarien och Sverige... det är ganska orättvist att endast Irländarna får bestämma åt oss.

Kanske kunde en pan-europeisk omröstning vara en lösning? Det skulle säkert bli ja, men det är svårt att inte se ett sånt beslut som legitimt. Om regeringen Reinfeldt, som i den senaste opinionsundersökningen fick 40 %, ska bestämma åt oss har jag svårt att repektera beslutet.

Det finns två vägar ut ur EU´s problem som jag ser det. En är att bestämma med mininmalt folkligt inflytande, undvika folkomröstningar eller debatter om annat än småsaker. På så sätt kan man bygga upp spänningar i Europa, förstöra demokratin där den är levande och förutsättningarna för den där den bara gror. Men man kananta lagar på ett effektivt sätt.

Den andra vägen är mycket, mycket jobbigare, men mer intressant. Den skulle bygga upp en deltagardemokrati i hela Europa, med samma, eller i varje fall liknande förutsättningar i Sverige, Estland, Irland och Bulgarien. Den skulle var tvungen att acceptera att inte bara detaljer, utan hela projektets riktning utsätts för en förutsättningslös debatt. Det är så man vinner förtroende.

Varför vill de ha demokrati?

Jag har nyss upptäckt hemsidan Inblick Östeuropa. Det är föreningen Östeuropaforums medlemstidning, i digital variant. För en emigré till Balkan som mig är det naturligtvis höggradigt intressant, och jag kan med varm hand rekommendera den, jag överväger t.o.m. ett medlemskap i föreningen.

Trots detta tänkte jag ägna mig att kritisera en artikel från tidningen som försöker analysera den oväntat smidiga övergången från totalitarism till demokrati i Bulgarien. Läs den gärna, för den är bra. Den heter Bulgarien - Nytt EU-land med tungt förflutet och är skriven av Li Bennich-Björkman.

Jag skriver som boende i Bulgarien, och mitt perspektiv är ganska annorlunda än statsvetaren Bennich-Björkmans. Jag möter det nya EU-landet i samtal över Lavazzakaffe i plastmuggar i solvarma parker. Det är samtal om kärlek, sport och dyra hyror, oftast inte, men då och då, om samhälle och historia, Sovjetunionen, Turkiet, EU och Bulgarien. Och det är nog en slags visdom, ett litet dåligt samvete från dessa samtal som får mig att reagera mot Bennich-Björkmans artikel. Det är lätt att analysera, men svårt att förstå. Särskilt lätt är det kanske för oss västeuropéer, vana vid att analysera, namnge och bestämma.

Om jag ska sammanfatta Bennich-Björkmans analys så går den ut på att det finns vissa drag i Bulgariens kultur, som tillsammans med EU's stabiliserande inflytande har lyckats rädda demokratin trots ett ekonomiskt mycket skakigt 90-tal. Dessa kulturella drag är en individualism som medför en tolerans för avvikande och en franksinspirerad konstitutionell tradition sedan självständigheten från Turkiet, vilket ger en hög respekt för lagar och demokratiska procedurer.

Det Bennich-Björkman skriver är naturligtvis inte felaktigt, tvärtom ganska självklart vid närmare eftertanke. Den svenska demokratin hade säkert inte lyckats utan nykterhetsrörelsens frimureri, eller för den delen frimurares. Dessa timslånga möten med diskussioner om småsaker. Diskussioner för diskussionens egen skull. Institutionaliserade samtal där säkert många hunsadepigor, drängar och arbetade för första gången blev lyssnade på och protokollförda. Det var ett inövande av demokratins liturgi bland svenska bönder och arbetare. Vi kan förstå vilken kraft, och vilket ansvar detta spred i en tid som behövde det. Men ändå... En formulering som den här i Bennich-Björkmans artikel får mig att höja på ögonbrynen:

"Vad har blivit resultatet (av demokratisträvanden) mot bakgrund av det ogynnsamma arv som Bulgarien burit med sig från både historien och kommunistperioden in i den demokratiseringsfas som påbörjades 1989?

Förvånansvärt väl, skulle jag säga. Bulgarien hade ingen tillstymmelse till civilt samhälle att bygga på, vilket framgångsrika och snabba reformländer som Polen, Ungern, Slovenien och Estland i hög grad kännetecknats av."

Kan man tänka sig ett samhälle utan tillstymmelse till civilt samhälle? Det är väl i så fall Rwanda 1994 eller Kenya 2008. Kanske var organisationslivet i Ungern eller Estland mer utvecklat än i Bulgarien 1946, men vad betyder det? Att Bulgarerna inte pratade med varandra och inte respekterade varandras åsikter? Eller bara att intressena i samhället uttycktes i andra former än medlemsskap i organisationer? Vi borde kanske komma ihåg att även Ungern och Estland blev totalitära stater på trettiotalet, och att ett välutvecklat organisationsliv inte skyddade varken Italien, Spanien eller Tyskland från att bli diktaturer. Trots att det borde ha gjort det, enligt den här analysen...

En statsvetenskaplig analys fungerar naturligtvis inte utan en ganska smal definition av civilt samhälle, men en smal analys säger så lite om verkligheten i Bulgarien att det blir konstigt, inte går att förstå.

Problemt är egentligen frågan: varför blir Bulgarien demokratiskt? För varför inte? Vill inte bulgarer ha rösträtt och yttrandefrihet? Kan det inte vara så enkelt att människor i alla länder vill leva i en demokrati, oavsett hur rika de är eller vilken historia de har? Att demokratin är det naturliga och totalitarism något onaturligt, som i stället borde förklaras? Sen behöver inte demokrati handla om att spela fotboll i lag med kommunala bidrag och föräldrar som ställer upp som volontärer när det behövs (En traditionell bild av det civila samhället). Det kan handla om en känsla av att få leva i fred.