Bert Vesaas

Med anledning av den rumänska filmen 4 månader, 3 veckor och 2 dagar kom jag att diskutera totalitarism med en rumänsk vän. Om hur det totalitära inte ligger i polisens brutalitet, i fängelser med politiska fångar eller i en antidemokratisk politik. Alla länder har politiska fångar - man kan tycka vad man vill om värnpliktsvägran, men det är förvisso ett politiskt brott. Vi som minns Eu-toppmötet i Göteborg behöver inte bli påminda om att polisbrutalitet finns även i demokratiska länder. Det finns många som med många goda skäl, t.ex. Noam Chomsky, som hävdar att USA inte för en demokratisk politik. Men USA är ändå inte ett totalitärt samhälle.

Samhället blir totalitärt när politiken invaderar mäniskornas liv, när varje mänsklig handling blir politisk, varje brott mot lagen samtidigt ett uppror mot samhället, varje laglig handling ett sätt att visa samtycke. Det är det filmen handlar om: hur abortförbudet i det rumänska samhället, som för övrigt var unikt i det kommunistiska Östeuropa, gjorde kvinnors liv till olagliga, oavsett vad de tyckte om regimen.

Jag har inte sagt någonting nytt, allt det här är välkänt och teoretiserat för länge sedan. Men det intressanta som samtalet med min rumänske vän fick mig att tänka på är varför det inte blev såhär i Sverige. För visst fanns det här fröet till totalitarism även i Sverige. Minns ni också vilken nyhet det var när TV4 kom? Innan dess fanns det två kanaler, två bilmärken, ICA och Konsum. Alla svenskars liv var mycket lika varandra, och politiska beslut, (fattade i Stockholm vilket jag återkommer till), styrde mycket av vår vardag. Jag minns när poeter kom på besök i klassrummen, betalade av kommunen. Underbar kulturpolitik, jag vill inte kritisera detta socialdemokratiska paradis, men i varje paradis finns det ockå en orm... Karismatiska politiker hade kunnat göra Sverige ännu mer totalitärt, varför hände inte det?

Kanske ligger en del av förklaringen att Socialdemokratin, sedan den skildes från Kommunismen, aldrig har varit lika estetiskt attraherande, lika karismatisk. En annan orsak tror jag ligger i det där att det alltid fanns två val... eller rättare sagt fyra.

För genom Skandinavien går det två politiska/sociala fronter. En höger-vänster, och en central-regional. Urban betyder Stockholm och Oslo, men regional betder inte gudsförgätna byar utan regionala centra som Bergen, Karlstad, Falun, Umeå etc. Det socialdemokratiska folkhemmet var ett vänsterprojekt, men också ett urbant projekt, och mötte som sådant motstånd i Skandinavien, där en absolut majoritet av befolkningen levde på landsbygden ännu efter andra världskriget.

De centraliserande krafterna har oftast dominerat scenen, framför allt i Sverige, men aldrig lyckats besegra de regionala helt. I Sverige är EU-frågan det tydligaste exemplet. Majoritet för EU finns i stora städer, ju längre ut på landsbygden man kommer desto kompaktare är motståndet. På Östermalm är knappast någon mot EU. Men också t.ex. Miljöpartiet ser jag som ett uppror mot Socialdemokratin, centralisering och urbanisering, speciellt under de tidiga åren på -80talet.

Det är intressant att tänka på hur de mer anarkistiska krafterna i samhället, speciellt innan -90talet, kom ifrån landsbygden. Jag tänker på kulturpersonligheter som Bert Karlsson och Eddie Meduza. Bert och Eddie är osmakliga, rasistiska, sexistiska och giriga idioter naturligtvis. Men de är ani-auktoritära idioter, som reagerar med ryggmärgen mot totalitära tendenser, när dessa inskränker deras rätt att tjäna pengar på landsbygdfrustration.

Man kan naturligtvis hitta mer kulturellt accepterade exempel. Punken mellanlandade i Stockholm på vägen från England till Sverige men flyttade snabbt ut på landet, och det var ungdomar i Sunne, Fagersta, Vänersborg, som hittade ett hem i den. Under hela 80 och första halvan av 90talet var det ipå sådana orter som punken överlevde i Sverige.

Gäller det inte all motkultur i Sverige, förresten? Den bästa reggaen kommer från Landskrona, där säkert Eddie Meduza fortfarande säljer. De största svenska banden utomlands: Millencollin,Mando Diao och The Hives kommer från Dalarna. Även ett band som Eldkvarn, vars hela karriär är baserad i Stockholm har spelat in sina låtar som hanldar om att flytta från Norrköping till Stockholm i Koppom, på gränsen till Norge.

I Norge är den här konflikten ännu mer tydlig, tydligast i den bittra striden mellan bokmål och Nynorsk. Socialdemokraterna hade den politiska makten oavbrutet från -25 till -65, ch precis som i Sverige har ingen icke socialdemokratisk regering lyckats bli omvald. De norska socialdemokraterna har haft makten i sin hand utan att lyckas föra in Norge i Eu och utan att få en skriftspråklig norm accepterad. Det är ett imponerande facit för de anti-centralistiska krafterna under 1900talet.

Den här motrörelsen, som på ett fascinerande sätt förenar Bert Karlsson och Terje Vesaas, ska naturligtvis själv ha beröm för att effektivt ha förhindrat en alltför lyckad liriktning av samhället. Men jag tror att den politiska banan, med två fronter också gjorde de socialdemokratiska makthavarna mindre totalitära än de kunde ha blivit. För att kunna genomdriva sitt projekt var de tvungen att modifiera det för att få stöd, både från vänsterkrafter på landsbygden och från urbana borgerliga krafter.