Ana Blandiana

Den Rumänska poeten och människorättskämpen Ana Blandiana besökte Sofia igår, i samband med en översättning av hennes dikter till Bulgariska. Blandiana är en viktig personlighet för mig som är invandrare på Balkan. Som få andra talar hon om historiens betydelse, att man måste veta var man kommer ifrån och vad som hänt för att kunna leva i nuet och utvecklas. Jag som bara levt ett år i Moldavien och ett halvt i Bulgarien har naturligtvis ett speciellt behov av historia - jag var inte här är saker hände och måste läsa om det i stället. Jag har också en grundmurad respekt, på gränsen till vördnad, för Blandianas arbete för mänskliga rättigheter i det kommunistiska och postkommunistiska Rumänien, och för hennes abosluta sanningskrav. Vid sidan av författarskapet driver Blandiana ett museum om kommunismens brott i Östeuropa i det före detta fängelset i Sighet, i norra Rumänien.

Publiken var inte den största jag sett vid en författarpresentation i bohandeln Helikon, och vid sidan av några yngre åhörare tror jag att de flesta var generationskamrater och/eller kollegor till författarinnan, vilket bäddade för ett lågmält, insiktsfullt samtal om poesi och mänskliga rättigheter på Balkan, med Blandianas och publikens egna erfarenheter som fond.

Mycket av diskussionen handlade om ordets, och poesins drastiskt förändrade förutsättningar under de senaste 20 åren. Som Blandiana uttryckte det: "Ordets frihet har minskat Ordets betydelse" (fri översättning). Censuren i det totalitära samhället gjorde diksussion och politiska övertygelser, i någon vettig mening av ordet, till omöjligheter. Men den paradoxala effekten av denna anti-politik, är att varje ord blev laddat med politik. Blandiana berättade om dikten Totul (Allt) som hon skrev på 1980talet. Den är en uppräkning av vardagsdetaljer, katter, regn, spårvagnar, som tillsammans bildar en bild av Allt.

Bilden har inga pretentioner att övertyga eller att vara politisk, bara att säga sanningen. Men bilden är såpass annorlunda gentemot det Allt Caecescu åberopade i sina tal när han sade "Låt oss göra Allt!", att den fylls med en politisk dynamik. Det var en dynamik som bara kunde uttryckas i poesin, som genom att använda sig av metaforer och att genom att undvika resonemang drog sig undan censuren.

Poeternas roll i detta samhälle varf med Blandianas ord "molekylerna, genom vilka hela folket andades."(minst lika fri översättning) Blandiana berättade en anekdot, om just Totul. Den gavs ut i hemmatryckt Samizdat-upplaga, och en av hennes vänner var bland de första som läste den. Några månader senare nåddes han, genom en bekant som inte kände Blandiana personligen, av dikten, fast med nya vardagsdetaljer tillagda av läsarna. Poesin, finkulturen, blev en foklklore som levde i populärkulturen. Rättare sagt, det fanns inte populärkultur och finkultur i den mening orden har på svenska. Bara bra och dålig text.

Kontrasten blev skarp när censuren försvann över en natt. När allt kunden sägas, när poesin inte behövde ersätta historia, journalism, religion, blev poesin snabbt ett privilegium för en välutbildad elit. Blandiana menade att detta är det normala för poesin, och visst, det är ju så det ser ut för det mesta. Men själv tror jag att det har att göra med att uppkomsten av ett klassamhälle i Rumänien. Det socialistiska samhället var orättvist, och det var stora skillnader på människors liv, men det fanns inte klasskillnader som i Västeuropa.

Denna acceptans av poesins elitism är ett drag somn skiljer rumänska författare tydligt från Svenska. Jag läste samma sak, i Klassekampen av alla ställen, i en intervju med Mircea Cartarescu. Utan att skämmas vågar han påstå att has bok vänder sig till läsare som ligger över genomsnittet. Hur annorlunda är inte detta än t.ex. Ernst Brnners och Theodor Kalifatides debatt på bokmässan i Göteborg förra året, då Kalifatides hävdade att klassiker och god litteratur, trots mot den allmänna uppfattningen, läses mer, och alltid kommer att läsas mer än detektivromaner? Nu är å andra sidan kanske både Blandiana och Cartarescu lite mer svårlästa än Kalifatides - men de framstår ändå som ganska representativa för den rumänska litteraturen idag. Den är elitisktisk. Måste det vara så?

Blandiana beskrev poesin som en slags sanningens och skönhetens essens. Den är inte de rimmade raderna i sig, utan deras strävan efter fullkomlighet. Om vi använder en sådan definition av tror jag det är viktigt att inte identifiera poesi med det som publiceras i diktsamlingar. Diktsamlingar fångar inte alla människors intresse, men skönhet och sanning finns i varje ord, i varje tanke. Som Cohen säger: "It doesn´t matter which you´ve heard, the broken or the holy Hallelujah"