Klass

Ja. Jag vet. Jag är en av alla dom som älskar att prata om klass i alla möjliga sammanhang, och som knappast kan lyssna på Bruce Springsteen utan att analysera kapitalismens mer känslomässiga aspekter.

Låt mig börja just här. Med Bruce Springsteen. Och att klass i väst- eller nordeuropa inte handlar om pengar. Det handlar inte heller om politik i första hand. Det handlar mer än nåt annat om känslor.

I come from down in the valley
where mister when you're young
They bring you up to do like your daddy done
Me and Mary we met in high school
when she was just seventeen
We'd ride out of this valley down to where the fields were green

Det är de första textraderna i Springsteens The River. Många tycker att det är den bästa låt som någonsin skrivits. Jag tycker nog bara att det är Springsteens bästa, men den illustrerar det jag vill säga.

Ingen människa kan säga att det här är politik. Å andra sidan - ingen kan säga att det handlar om att växa upp på Lidingö heller. Det handlar om känslan av att växa upp på fel sida älven, fel sida järnvägen, i Grums... ni vet, där där man uppfostras till att göra som sin pappa och att hålla käft när de som vet bättre pratar.

Det lärde sig aldrig Lars Winnerbäck.

Där elljusspåren ledde hem till middagstid.
Där allting var modernt runt sjuttisju.
Där låghusen vilade och skogarna tog vid,
där bodde jag, där bodde du.
Där bodde jag & du.

Inga jordskalv där vi bodde, ingen frös och ingen svalt,
men det skävlde när du rörde vid mig.
du var sjutton jag var sexton & jag skolkade från allt.
Jag ville bara va med dig.
Jag ville bara va med dig.

De här orden är Lars Winnerbäcks, från sången Hjärter dams sista sång. En annan klasserfarenhet, en annan känsla, lika precist beskriven som i The River. Den handlar om uppväxten för såna som mig.... i villor där allt var normalt, utom den tjeckiske grannen som inte klippte gräset i tid. Där alla hade en bil (Dans familj hade två) och en gräsmatta. Vi visste mer om svälten i Etiopien eller konflikten i Palestina än om den där Tjeckiska grannen, för etiopierna och palestinierna fanns i våra vardagsrum och TV´n talade på det språk våra föräldrar lärt oss att förstå. Vi var medelklass helt enkelt.

När man pratar om klass i Sverige blir man oftast ansedd som tråkig, för man säger nåt som alla redan vet. När allt kommer omkring, så handlar nästan all västerländsk kultur om att hantera det här klassamhället på nåt sätt. Rätta mig gärna, för jag skulleså gärna ha fel om det här.

Jag skulle så gärna ha fel, för jag trampar så ofta människor på tårna när ämnet dyker upp. Av en anledning jag inte förstår så är klass ingenting man diskuterar i östeuropa.

Det är svårt att säga om Bulgarien är ett klassamhälle - men det är det definitivt inte på samma sätt som i Sverige. Bulgarien är definitivt mycket mer orättvist. Det finns oändligt mycket större ekenomiska skillnader mellan människor än i Sverige.

Men klass i Sverige är som Jesus när han säger till lärjungarna, att när två eller fler är närvarande, då finns jag mitt ibland er. När vi träffas är klassen alltid med oss... som gemensam bakgrund, anledning till konflikt, eller förutsättning för humor, när vi överskrider gränser eller skojar om den. Jag säger naturligtvis inte att klass är det enda som spelar någon roll, inte ens att det är viktigt. Tvärtom, klass spelar en mycket liten roll i de flesta sammanhang. Men den finns alltid där.

Jag vill inte låta revolutionär, eller moralisera. Jag vill bara förklara vem jag är, varifrån jag kommer. Men jag lyckas aldrig det utan att kränka dem som lyssnar. Det gör ont.