Informationshantering

I går, på väg mellan simbassängen och bussen köpte jag en tidning. Kanske var det de ihärdiga undgomar som delar ut 19´ - en bulgarisk gratistidning som fick mig att lägga ca. 4 riksdaler på en Dnenvnik med mer information och ett helt annat socialt kapital. Jag skummade fram- och baksidan, och skummade några artiklar till innan jag klämnade kvar den på kaféets bardisk. Blir man klokare av det? Snarare tvärt om. Jag är övertygad om att en mening av Marquez eller Tolstoj lär mig mer om livet och verkligheten än en utläst morgontidning.

Den som känner mig vet att en av de saker som tilltalar mer än mitt intellekt är doften av en färsk tidning, och jag är inte ute efter att kritisera denna nyttiga last. Jag tänker inte heller diskutera de nya gratistidningarna och den intresanta mediascenen i Bulgarien. Det kommer nog ett inlägg i maladets! om det. Senare. I det här inlägget vill jag diskutera olika sätt att förmedla information, och vad vi egentligen gör med tidningen, eller vad den gör med oss. En dagstidnig är enligt mig en

Angivare.
(I det förra inlägget använde jag felaktigt termen informatör)

En angivare kan t.ex. vara en mafiot som ger polisen information om sina kollegor, eller en spion. Angiveri kan vara mer eller mindre moraliskt försvarbart, beroende på den moraliska kvalitén hos den man anger till . Jag anser personligen att det är ganska ovviktigt vem man anger. Skulle det t-ex ha varit mer försvabart att skicka en judisk hallick till gaskamrarna än en lärare i Nazityskland? Knappast.

Nyligen har det t.ex. diskuterats hur man bör se på Milan Kunderas angiveri i Tjeckien på -50 talet. I fallet Kundera tycker jag att man ska döma intellektuella hårdare än medborgare i gemen, eftersom det är deras roll att försvara det fria tänkandet, och att 50 års tystnad, i synerhet från en intellektuell, är ett större problem än ett brott begånget under ganska extrema omständigheter.

Även om angiveri blomstrar i totalitära samhälen, så är det en förutsättning för allt polisarbete. Polisen behöver angivarna, och angivarna behöver polisen. Angivarna lever på att ständigt förse polisen med små doser information, som sällan leder till någon strukturell förändring.

På samma sätt förser oss dagstidningen, eller det mesta vi läser på internet, med små små doser information, som egentligen inte förklarar någonting. Det spelar ingen roll hur många tidningsartiklar jag läser om finanskrisen - jag kommer ändå inte att förstå den. Dagspressen fyller ett annat grundläggande behov hos läsarna - att känna igen världen. Det är krig, sport och ekonomi, ungefär lika mycket idag som igår.

På samma sätt känner polisen igen sin maffia genom små doser angiveri, och dansen fortsätter. Den påminner om urgamla religiösa riter där människor hälsade solen varje morgon, och trodde att den skulle sluta gå upp om den inte gjorde det... Det är nog ett sätt att uttrycka att vi är beroende av att känna att vi lever i ett universum och inte ett kaos. Detta behov fyller dagstidningarna bra, då de förutom ord ger en välbekant doft av papper mot trycksvärta, som går utmärkt med ett annat ankare i den västerländska vardagen - kaffet.


( Tyska Tageszeitung slår mynt av detta faktum och har tagit fram en espressoblandning som sägs gå extra bra till en kopp java. )


PR hamnar också i den här gruppen. Vi skriver rapporter som egentligen inte säger någonting. Om de gjorde det skulle ju kunden inte behöva köpa nästa månads rapport.

En angivare lever på att kontinuerligt servera information, utan att mottagaren lär sig någonting. Ingen blir färdig med att läsa morgontidningar. Tvärt om - börjar man en gång läsa tidningen får man snart en irrationell lust att läsa fler och fler.

Efter att ha läst sin tidning går man till jobbet som vanligt. Den som läst ut Anna Karenina är däremot en annan person än den som började läsa. Romaner tar upp livet till diskussion, ger ett perspektiv och en förståelse av världen som man inte hade förut.

Det är därför en mening av Marquez eller Tolstoj lär oss mer än en dagstidning gör. Det är därför vi behöver konst. Konsten är precis som clownen, inget annat än en

Lärare.

Till skillnad från angivaren, blir läraren till sist färdig. Jag är utbildad gymnasielärare i historia och religion. Jag kan nog lära de flesta 16-åringar en del, men en elev som är mer begåvad än jag är kommer snabbt till den punkt där jag inte längre kan undervisa honom. Om jag vore angivare eller reklamman (vilket jag är) skulle det här vara en mycket obekväm situation - hur ska jag nu kunna sälja min information? För en lärare är det däremot ett ögonblick antingen av stolthet eller kanske en suck av lättnad över att bli av med dem som man ser elever gå ut, och få en ny lärare. Mission accomplished.

På samma sätt kan en författare avsluta sitt livsverk. En del gör det aldrig. Rimbaud blev färdig innan han var tjugor. Enligt en kompis har Cartarescu sagt att Orbitor är den bok han skrivit på sedan han började skriva. Mission accomplished.

Det här har naturligtvis inte att göra med formatet i sig. Det är helt möjligt att undervisa genom tidningar - en tiding som t.ex. PC för alla hade sin storhetstid när datorer var något helt nytt. När de flesta människor lärt sig att formattera diketter stod man där, stolt och arbetslös- mission accomplished.

Det innebär inte att tidningen läggs ned, eller att Cartarescu dör, men en nyorientering av författandet. Cartarescu skulle t.ex. kunna skriva lätt erotiska noveller som han publicerar i rumänska Elle, och resa trunt i Europa och prata om sitt författarskap i femton år framöver... men då arbetar han precis som en dagstidning med att ge människorna det de vill ha, inte att lära dem något nytt.

Bibliotekarien

är den tredje figuren, som hanterar informationen på ett helt annat sätt, som ligger mer i linje med den semantiska väven. Jämfört med kolportören och läraren har han en mer tillbakadragen roll. Medborgaren kommer till biblioteket och söker bland mängder av irrelevant information ut det han finner relevant. Bibliotekariens roll är kanske att balansera, att försöka förutse medborgarens frågor utan att styra dennes fria sökande.

Begreppet medborgare är relevant för ett bibliotek tycker jag. Angiverisituationen är en komersiell relation. Information byts mot pengar, som är alltings mått, eller andra typer av belöningar. Undervisningssituationen innehåller en maktaspekt som skulle var oförsvarlig om vi inte utgår från att vissa i en given situation vet mer än andra.

På biblioteket däremot möts medborgare med olika kompetens och hjälper varandra att finna information. I typfallet vet kanske medborgaren mer om det han vill läsa om än bibliotikarien gör, bibliotikarien vet hur informationen är lagrad och hur man ska leta efter den.

Det finns ingen konkret belöning, det finns inget mission accomplished. Biblioteket uppnår egentligen ingenting, utan agerar smörjmedel i samhället. Biblioteket underlättar att information sprids och hamnar där den gör mest nytta.

Var gör information egentligen nytta? Hos den som är nyfiken och vill experimentera med informationen. En politiskt intresserad 16 åring som lånar böcker om franska revolutionen. En 37 årig kvinna som vill börja driva ett vanrdarhem och lånar böcker i marknadsekonomi. En släktforskande 70 åring som lånar böcker om sin hembygd o.s.v.


Nu några frågor till läsekretsen:

1. Bloggaren, vad gör han? Kolporterar han, undervisar han, sprider han information eller gör han något annat?
2. Hur hanterar man bäst personliga pronomen. Jag har genomgånde använt han i texten, vilket låter tilltalande men knappast är det. Det finns alltför många kvinnliga angivare, lärare och bibliotikarier för att de ska vara osynliga i texten. Finns det något bättre sätt att skriva på?