Kan vi veta allt? (Fortsättning på Den semantiska väven)

Det är så svårt att välja. Och hur vet man att man väljer rätt? Det korta svaret är att det gör man inte. Vår kunskap, och våra valmöjligheter är, trots att vi spenderar långa dagar framför ett internet som innehåller mer information än vi är kapabla att hantera, begränsade.

Av de tänkare jag mött i universitetsstudier är det få som berört mer än Marx. en av dem är den franske historikern Fernand Braudel.

Braudel beskriver en global ekonomisk historia som hela tiden rör på sig, men som väldigt sällan förändras i grunden. Det händer egentligen bara när hjulet, elden kommer och liknande. Det finns de som skulle hävda att internet är en liknande revolution. Kanske har de rätt, men den revolutionen har vi fortfarande framför oss i så fall. Idag ser vi på tv, lyssnar på radio, läser tidningar, chattar, skriver brev på internet.... precis som vi läste tidningar, skrev brev på papper o.s.v. tidigare...


Ekonomin består enligt Braudel av tre nivåer:

1. Den grundläggande självförsörjande nivån.
   
2. Marknadsekonomin. Typexemplet är ett medeltida torg (naturligtvis i Paris - Braudel är fransman) där en bonde byter ett kilo potatis mot ett par skor. Skomakarn får mat och bonden slipper frysa om fötterna.
3. Kapitalismen. Stora aktörer tar kontroll över marknadsplatsen. De kan t.ex. spara sina varor i lager för att driva upp priserna och sälja sen. Eller sänka priserna under profitgränsen för att ta marknadandelar.
   

Ni ser skillnaden mellan skomakaren och kapitalisten? Skomakaren har en dag på sig att övertyga bonden om att hans skor är bäst. Bredvid honom sitter en annan skomakare. Om han inte säljer skorna på marknadsdagen får han ingen potatis, stryk av frun, blir föraktad av sina barn o.s.v. Däremot ligger ju fröet till kapitalismen i det faktum att Skomakaren rent teoretiskt kan lägga undan skorna och sälja dem senare. Ett par skor håller sig ju mycket längre än mat, särskilt om det t.ex. är mjölk och inte potatis vi pratar om... Det fanns ju inte så mycket potatis i Paris på medeltiden. Detta faktum kunde skomakaren utnyttja och gjorde naturligtvis, så ersattes bondesamhället med industrialism och kapitalism.

Stora kapitalistiska aktörer uppstod någon gång på högmedeltiden, och de styr naturligtvis mer än någonsin förutsättningarna för sin egen handel. Men Braudels poäng är att alla tre nivåerna existerar samtidigt och inte ersätter varandra. Vem har inte ätit svamp man själv har plockat t.ex.? Eller kött från farmors gård? Eller burkar med inlagda grönsaker, Östeuropas delikatess... det är dock med blandade känslor jag minns farmors Chicagoblandning.

När vi hanterar pengar befinner vi som kunder oftast i bondens situation på marknaden. När jag köper en router är det naturligtvis Cisco själva som bestämmer vad de vill att den ska kosta och som kontrollerar alla steg från tillverkning till distribution. Men jag står fortfarande där som bonden och väljer mellan tre liknande produkter till liknande priser, och en fjärde som är misstänkt billig...

Som människa vill man inte bli lurad. På marknaden blir man det. Man är tvingad att ta ett beslut inom en viss tid, med långt ifrån fullständig information. Allt är egentligen kvalificerade gissningar. Och det retar oss. Kanske började det reta oss mer, när den säljande sidan i handeln gick över från marknadsekonomi till kapitalism, och kunderna blev kvar.

Kanske är det på grund av denna retande känsla av att bli lurad i vardagen, som moderniteten har präglats av drömmar och försök att veta ALLT. Jag tänker på väckelserörelsen som förklarar ALLT med bibeln. Jag tänker på totalitarism och på Wittgensteins och andras försök att skapa ett enda, logiskt mänskligt språk, för att kunna hantera all information utan att förlora något i översättningen.

Alla insåg direkt att internet har en sån potential. All mänsklig information översätts till ettor och nollor och finns tillgänglig för alla som är uppkopplade mot nätet. Den mänskliga hjärnan ska arbeta med att fatta beslut, inte leta efter information. Det ska datorerna göra åt oss. På så sätt får vi tillgång till ALL informationoch tid över att ta de bästa besluten.

Varför har då internet blivit så stort men förändrat så lite? Hur kommer det sig att vi är så konservativa att vi kollar på DN.se när vi letar nyheter, inte får dem från en bloggare vi bara känner genom en nätidentitet?

Kanske handlar det om att vi inte vågar lita på internet, än... vi jämför kanske priser på Pricerunner, men vill nog gärna surfa själva för att se om vi hittar något billigare. Vi handlar ofta där vi handlat förut, inte för att vi jämfört det finstilta i olika leverantörers kontrakt, utan för att vi litar på dem. Det finns en mänsklig relation mellan oss.

Det kan också vara en omöjlig dröm. Kanske är det så att den enda information vi kan hantera är den vi själva letat efter. Kanske är det insamlandet av information som bygger upp förståelsen i våra hjärnor, som skaparde frågor vi kan vaska fram den information vi vill ha med.

Kanske är det något helt annat. På fredag kommer nästa inlägg, om metaforen panopticon, som verkar vara en gotisk skugga till informationssamhället.

Läsning:
Panopticon på engelska Wikipedia
Virtual Panopticon - artikel